Är det onödigt att hjälpa andra?

Molly: Enligt filosofin om attraktionslagen, är det onödigt att hjälpa andra eftersom alla kan få precis det de vill? Hur tänker du kring detta?

Svar: Att en människa som befinner sig i svårigheter överhuvudtaget stöter ihop med någon som har vilja och resurser att bistå henne tyder på att hon redan håller på att hjälpa sig själv. Den andra personen är ju en matchande komponent till hennes önskemål – en komponent som hon själv har attraherat in i sin verklighet. Att ingen ”behöver” hjälp ska alltså inte tolkas som en avrådan från mänsklig kontakt och samarbete. Vad som menas är att varenda människa har förmågan att vinkla sina tankar på ett sätt som attraherar resurserna hon behöver för att uppleva den verklighet hon fantiserar om.

Sett ur motsatt håll: det är inget fel på att hjälpa andra så länge det sker utifrån en känsla av inspiration. Det som är onödigt är att känna skyldighet att hjälpa andra. En sådan inställning tyder på att man själv behöver hjälp – med att sluta söka sitt välmående i andra människors tillstånd.

Inspirationen till att hjälpa andra brukar infinna sig automatiskt så fort man befriar sig från bördan av ansvaret. Riktig hjälp innebär nämligen att man ser andra i deras mest fulländade version, dvs. fria, älskade och välmående – och är så trygg i den vetskapen att även de lockas att börja betrakta sig ur samma synvinkel. Att influera andra med sådan styrka klarar man endast av när man själv är i balans. Personligen brukar jag ogärna använda ordet ”hjälpa”, det har en negativ klang i mina öron. Jag brukar inte hjälpa människor, jag brukar däremot dela intressanta livsupplevelser med dem. Sådana som leder till att vi båda får nya erfarenheter och en massa glädje på köpet.

Här är tre vanliga, men mycket dåliga, orsaker till att hjälpa andra:

• Andras misär utgör ett hot mot mitt eget välbefinnande och därför kan jag omöjligt ignorera deras problem. Exempel: ”Jag kan inte vara lycklig så länge mina föräldrar mår dåligt.”

• Livet är tufft och resurserna är knappa. Nu när jag tillfälligt har mitt på det torra är det bäst att jag delar med mig till andra så att de hjälper mig sen när det går dåligt för mig. Exempel: ”Jag känner skuld om jag inte donerar pengar till Röda Korset.”

• Jag har hittat det perfekta sättet att leva på och de som fortfarande inte har fattar hur rätt det är måste upplysas. De kommer att tacka mig efteråt. Exempel: ”Jag VET att Lisa skulle må bättre om hon skilde sig. Hon är för svag för att inse det själv och därför måste jag övertyga henne.”

Här är den enda goda orsaker till att hjälpa andra:

• Jag känner inspirationen flöda och kan inte låta bli att spilla min goda energi omkring mig. Exempel: ”Wow, vilken underbar person! Jag ser en otrolig potential här. Undrar om jag kan bidra med något för att hon ska uppnå sina mål lättare?”

Kvalitén på hjälpen som härstammar från en välbehagskänsla är vida överlägsen den som bottnar i fokusering på brist (då när man ser andra som offer). Styrkan i den beror på att man inte göder det negativa med ytterligare energi, exakt det som personen man hjälper behöver sluta göra.

Så här hanterar man olyckliga vänner

Jag väljer det här exemplet eftersom de vanligaste hjälpförfrågningarna kommer från dem som är närmast oss – och därför har störst potential att påverka vår egen balans ifall vi inte handskas med dem på rätt sätt. Anta att en av dina vänner har övat upp sin fokusering på ämnet ”chefen” utifrån följande vinkel: ”Min chef är en arrogant jävel och jag plågas varenda gång jag råkar ut för honom på jobbet.” Du, som har läst The Secret, smajlar upp dig i bästa Pollyanna-stil och försöker få henne att se livet från den ljusa sidan: ”Din chef är nog bara lite stressad. Han menar säkert inget illa. Låtsas att du inte märker hans otrevliga sätt så kommer han att ändra sig.”

I 100 fall av 100 får du inte svaret: ”Oj, det hade jag inte tänkt på. Tack, nu känner jag att jag älskar honom och allt är fantastiskt.” Vad du får är bevis på varför det finns all orsak i världen att vara av den åsikt som hon är. Och medan din vän går igenom listan på alla hemska detaljer som bevisar att hon har rätt, övar hon in sin fokusering ytterligare. Du har alltså inte hjälpt det minsta lilla, trots att du menade väl.

Ok, men vad händer om du istället säger: ”Jag håller med. Din arbetsplats är rena helvetet. Du är så duktig som orkar, jag själv hade gått in i väggen för länge sen!”

Troligt svar: ”Åh, vad skönt att du förstår! Det är sååå jobbigt. Har du hört vad han gjorde häromdagen? Bla bla bla bla bla…” Samma resultat, med extra bonus: nu är även du indragen i den här sörjan. Så vad gör man? Man utnyttjar farten och styr in på ett sidospår som leder till en gynnsammare attraktionspunkt. T. ex. så här:

”Vet du vad jag alltid har beundrat hos dig? Att du är väldigt tydlig med vad du vill. Erkänn, du har redan tänkt ut hur det här kommer att lösa sig för dig. Jag vill gärna höra!”

Obs! I de flesta fall funkar det inte att prata om ett inflammerat ämne överhuvudtaget utan att göra saken värre. Jag rekommenderar därför att man söker glädjen i andra ämnen och låter dem öva upp tillståndet som krävs för att negativa manifesteringar ska blekna bort ur medvetandet.

Det finns ytterligare en sak du bör veta: det här handlar egentligen inte om chefen. Den aktuella situationen är en fysisk manifestering av ett vibrationellt, dvs. mentalt, tillstånd som din vän tidigare endast har upplevt i form av känslor (ofrihet, begränsning, maktlöshet, osv). Samma känslor som hon nu tror att hon inte kan sluta känna innan chefen förändrar sig. Logiken låter ungefär så här:

Att diskutera chefen är fullständigt lönlöst. Han är en konsekvens, inte en orsak. Lösningen ligger i att öva fram ett inre tillstånd som motsvarar motsatsen av det man vill slippa känna. Och det är här du kan hjälpa. Uppmuntra din vän att prata om sin önskade framtid, goda minnen från förr och det som är rätt just nu. Ju mer hon övar på känslan av välmående desto mer hemmastadd blir hon i den. Och som vi redan vet finns alla goda idéer, impulser till produktiv handling och svaret på ens frågor precis på det stället.

Håll ett öga på dig själv!

Beroende på hur villig personen ifråga är att släppa sitt grepp om den rådande situationen kommer hon att börja gensvara på din vibration. Om inte, då finns det inget mer att göra. Det går inte att hjälpa någon mot hennes vilja och om man envisas kommer man själv att dras ner under ytan. Sätt upp klara gränser för umgänget och håll dig borta från negativ energi!

Tänk dig att du och din vän har gått vilse i en mörk skog. Ni har ingen mat, ingen telefon, ingen ficklampa. Till slut kommer ni ifrån varandra och medan du yrar runt ensam hittar du den underbara lyxvillan ni letade efter. Stretcha fantasin lite nu… ;)

Du har nu två alternativ.

a) Lämna villan och ge dig ut i mörkret för att leta efter din vän varefter ni igen kommer att yra runt som tidigare.

b) Stanna kvar i villan i vetskap om att din vän hittar dit. Du vet det därför att du har tänt alla lampor, spelar glad musik och bakar kanelbullar som sprider en underbar doft över hela skogen. Och om hon av någon anledning inte vill komma in eller försöker dra ut dig ur villan – ja, då kommer du att älska henne på avstånd. Skogen är inte ett alternativ för dig.

Observera att många ”hopplösa fall” inte gör aktivt motstånd till den optimism du utstrålar och tom. kan visa stort intresse för ditt sätt att se på saken. De ber dig berätta mer om hur du tänker i den här frågan… och lite mer… och lite mer… och lite mer… tills du känner dig fullständigt utmattad (eftersom du ignorerade känslan av frustration som kom innan). Sådana här personer kallas energitjuvar. De reproducerar inte känslorna du föregår med gott exempel på utan låter dig ge dem konstgjord andning i all oändlighet. Deras inövade motstånd (övertygelse om hur saker och ting egentligen är) är för starkt för att influeras av ditt.

Förstår du nu varför rehab inte funkar för alla? Och varför människor som vunnit tio miljoner kan vara skuldsatta upp över öronen ett år senare? Det går inte att hjälpa någon som inte redan hjälper sig själv genom att vara flexiblare i sin fokusering.

En personlig erfarenhet

Här kommer en historia ur mitt eget liv. Den ger en bra bild av hur jag förhåller mig till personer som jag vill hjälpa.

För en tid sedan stötte jag på en gammal bekant som jag inte haft kontakt med på länge men som jag alltid har gillat. Hans liv befann sig i en enda röra och han var själv väldigt olycklig, vilket bl. a. resulterade i att han dränkte sorgerna i alkohol. Så fort jag märkte det satte jag upp mycket strikta gränser. När han hade druckit och ville prata (fyllesnack) lade jag på luren efter att ha bett hans riktiga jag ringa upp mig nästa dag. När han var otrevlig mot andra människor försvann jag från platsen. När han ville diskutera hur hopplöst förstört hans liv var började jag prata om den senaste filmen vi hade sett och hur mycket jag gillade att skratta med honom.

Man skulle kunna tro att jag övergav min vän när han behövde mig som mest men det är fullständigt oriktigt. Det var inte honom jag övergav, vad jag övergav var alla manifesteringar som inte stämde överens med hans riktiga, fulländade jag.

Jag instämde aldrig i hans kritik av sig själv och jag fördömde aldrig något han hade gjort, inte ens när han bad mig göra det. Argumenten har en tendens att ebba ut när man får ”jag älskar dig” som svar. Och man kommer lätt av sig när ens samtalspartner säger ”jag tycker att du är perfekt”. När någon struntar i allt som är fel, smärtsamt och vidrigt och bara ser rakt igenom det – då blir frestelsen att göra likadant för stor.

Men här kommer det viktigaste, det som skiljer riktig hjälp från medberoende: jag uppehöll min egen standard på umgänget. Jag lämnade aldrig min plats av välmående för att göra honom sällskap i misären. Jag grät inte med honom, jag drack inte med honom och jag ältade aldrig negativa saker med honom. Hans enda val var att göra mig sällskap i min uppskattning av honom eller fortsätta umgås med motsägelserna. Jag var inte hans vän i nöden, jag var hans vän i välmåendet.

Varför gjorde jag det här, vad var mitt motiv? Fullständigt själviskt. Jag mådde bra, gillade den här killens personlighet och kände för att fira livet tillsammans med honom (den han egentligen är). Att hans aktuella beteende inte skrämde mig beror på att jag kunde se perfektionen i det. Det var perfekt utifrån det tillstånd han befann sig i. Steget upp från depression är hämnd. Och ilska. Och raseri. Det enda han hade gjort var att söka lättnad i det beteende som låg närmast hans nuvarande tillstånd. Jag såg också en stark vilja att gå vidare (intensiteten i hans energi) och beslöt därför att rikta in den på det enda som inte leder tillbaka till depression: att man sluter fred med sin nuvarande situation och slutar anklaga sig själv för något som är en naturlig copingmekanism.

Min entusiasm smittade av sig och jag fick som jag ville. Nu firar jag livet med den versionen av honom som jag hela tiden har sett. :) Men jag vill understryka följande:

Det var INTE JAG som gjorde att han började må bra igen. Han började må bra av sitt eget förändrade sätt att betrakta verkligheten på. Jag föregick med gott exempel och visade hur man respekterar och älskar sig själv och hur man förväntar sig det bästa av livet – han gjorde valet att upprepa mina tankar i sitt eget huvud. Så fort han slutade göra motstånd till sina problem var nästa steg givet.

Och en sak till. Om jag i något skede hade märkt att jag själv började glida neråt skulle jag ha släppt den här grejen som en het potatis. Jag är inte till hjälp för någon annan eller mig själv om jag mår dåligt!

Så här lyder min definition av att hjälpa:

Man lever sig in i den version av personen som hon själv söker. Detaljer är irrelevanta, det viktiga är att man står stadigt förankrad i hennes känsla av frihet, värdighet, kompetens, kärlek till sig själv och tilltro till att hon alltid får det hon behöver – om mer därtill. Genom att befinna sig mitt inne i denna övertygelse fungerar man som en fyr för den andra. Man anger vilken frekvens hon bör styra mot för att själv komma fram till samma övertygelse, och manifesteringarna som oundvikligen följer.

Resultatet av all övrig hjälp man eventuellt bidrar med (ger henne medicin, donerar pengar, ger goda råd osv.) står och faller med hur bra man klarar av att förmedla känslan av det förstnämnda. Det är inte ord och handlingar som gör skillnad, det är en personlig upplevelse av tillståndet som dessa ord och handlingar bottnar i som får en människa att förändra sig.

Ytterligare ett exempel ur verkliga livet

En annan person som jag stiftade bekantskap med för ett par år sen hade problem med ätstörningar. Många i hennes närhet blev panikslagna och försökte övertala henne att söka hjälp. De radade upp klara bevis på att hon mådde dåligt och att hon inte hade någon kontroll över sig själv, de drog fram henne till spegeln och pekade ut vartenda utstickande revben, de lyssnade utanför toadörren, de försökte gömma vågen, de hotade med tvångsintagning… you name it. Och alla dessa handlingar kryddades med ord som handlade om kärlek – känslotillståndet som är motsatsen till oro, rädsla och förtvivlan.

Jag själv talade om för henne att jag inte var det minsta orolig. Hennes nuvarande val var ohälsosamma men jag trodde mycket mer på hennes förmåga att balansera upp sig än hennes övertygelse om att det här var enda sättet att ta kontrollen över tillvaron. Jag förklarade att hon inte är skyldig någon annan att ta hand om sig själv. Det var inget fel på henne, däremot var det fel av andra att haka upp sitt välbefinnande på henne. Mitt budskap var enkelt: strunta i alla andra. Bli mer självisk. Gör det som känns bäst för dig. Ät vad du vill, när du vill och för att du vill – inte för att göra någon annan glad. Och vill du inte äta är det precis lika ok. Du har all livsvisdom du behöver och kommer att klara dig utmärkt. Jag stöder dig i alla val du gör.

Det här ledde till många avspända konversationer om livet i allmänhet. Jag berättade om hurudant förhållande jag har till mig själv och hur kul det är att älska sig både utanpå och innanför skinnet. Jag berättade att jag också trivs med att ha smal midja och slanka ben och att det inte är något fel på att vilja vara smal. Men man vill ju vara smal för att vara vacker, och det finns inget vackert i en sjuk och olycklig kropp. Därför tillför jag min kropp den bästa näringen, skämmer bort den med öm omvårdnad och undviker att ta ut mina problem på den. Och så nämnde jag att problem egentligen inte är så problematiska… ;)

Min vän började le allt oftare och bidrog snart med egna tankar om samma ämne. Hon fick lust att införa korrigeringar i sina strikta rutiner och började långsamt skifta intresset från kalorierna i kylskåpet till innehållet i garderoben. Hon fick också upp ögonen för sport. Vardagarna började fyllas med andra aktiviteter än grubblande över vågens siffror och huruvida hon skulle våga äta ett äpple eller inte. Omständigheterna (familjeproblem) som var den egentliga orsaken bakom hennes desperata kontrollbehov försvann spårlöst. Idag mår hon utmärkt och är en inspirationskälla för andra.

Var det mina ord som gjorde skillnad? Nej. Det var frekvensen jag befann mig på när jag uttalade dem som influerade. Jag gjorde inget motstånd till det icke-önskade, det fanns ingen oro, sorg eller missnöje i min vibration. Jag reagerade inte på manifesteringen, jag reagerade på hennes riktiga jag – den tjej som har kontroll, som har livslust och som har förmågan att älska sig själv. Genom att insupa den här energin blev hon själv full av den och kunde se sin verklighet ur ett annat perspektiv än tidigare.

Jag hoppas att du fick svar på din fråga och att du utifrån dessa rader kan bilda dig en uppfattning om exakt vilken roll du vill spela i relation till andra människors livsval. Lycka till & keep smiling! :)