Nina: Jag är en av dina trogna bloggläsare – måste ställa en fråga till dig nu! Jag går igenom en utmanande fas i livet med många förändringar. Jag vill och försöker verkligen se allting positivt och stundtals känner jag hur lyckan riktigt bubblar i mig – vilket den inte har gjort på många år. Trots detta så känns det som om livet vill ge mig motstånd, som om det där flytet inte riktigt vill sig. Och mycket av det jag vill och hoppas på går inte vägen.
Känner du igen känslan? Och vad gjorde du åt den?
Svar: Ja, jag känner verkligen igen känslan. Och ja, jag har även hittat en fungerande lösning. Här kommer min historia:
Tidigare i år har jag periodvis känt mig ”lägre” än jag någonsin gjort under de senaste fem-sex åren. Det var nästan chockerande för mig att vakna och inte börja dansa runt till morgonmusiken, och märka att jag blev irriterad på människor som gick för långsamt framför mig på gatan – HUR kan man ha så lite på gång i huvudet att man orkar bry sig om sånt?! Jag var inte direkt deprimerad, men definitivt mycket mer nedstämd än vad jag brukar vara normalt.
Orsaken (ursäkten) till det taskiga humöret var följande: jag upplevde allt intensivare att jag hade ”vuxit ur” min nuvarande livsstil och krävde trotsigt att omedelbart bli serverad allt som livsstilen jag ansåg mig vara mogen för bestod av – ”annars håller jag andan tills jag blir blå!”. Trots att det var till min egen nackdel vägrade jag låta saker som roat mig tidigare roa mig nu, det kändes som att gå tillbaka på något sätt. Så jag pendlade mellan apati (då jag uttråkat kunde slösurfa bort flera timmar) och otålighet över att allting jag ansåg att redan borde finnas, och blev allt nödvändigare, inte dök upp – och därefter frustration över själva otåligheten som jag förstod att bromsade upp just det jag väntade på. För en sak visste jag 100% säkert: ifall jag bara kunde få upp humöret och hålla kvar det på högre nivå ens i en halv dag, så skulle det dyka upp bevis på precis det jag önskade mig och som skulle hjälpa mig upp ur mitt apatiska tillstånd. Men det var som att lida av impotens, you know how much fun a hard-on would give you but you just can’t get it up. ;) Eller i mitt fall:
Så vad gjorde jag? Jag gav upp och accepterade att jag inte kunde tvinga mig till glädje. Jag gick med på att låta det bli värre innan det blev bättre, för en annan sak jag känner till är att ett kroniskt taskigt humör alltid manifesterar sig i form av otrevliga upplevelser i ens verklighet. Men det finns en användbar fördel med att dessa otrevligheter börjar dyka upp, man får en s. k. rude awakening och verkligen känner att man lever – och när man känner att man lever, även som följd av att det händer negativa saker, då blir det fart på en mentalt. Du har säkert hört uttrycket ”nöden är uppfinningarnas moder”… det stämmer.
I mitten av sommaren befann sig vissa delar av mitt liv i ett tillstånd där det definitivt behövdes tillskott av nya resurser, såna som jag inte hade tillgång till, men bara vetskapen om att något nu måste börja hända (eftersom mitt liv aldrig spårar ur ”på riktigt”) fick mig att vakna ur dvalan. Jag åkte över till Finland och hade jättekul med mina vänner utan minsta tanke på morgondagen. Sååå härligt! Jag slappnade äntligen av totalt men var samtidigt mycket aktivare och mer engagerad än jag varit under hela våren. Och konsekvenserna blev precis såna som jag visste att den frekvensen motsvarar: när jag återvände till Stockholm hände det som jag lamt hade förväntat mig under hela året men inte varit kompatibel med pga. min låga energinivå och småstressade attityd. Det hände utan minsta åtgärd från min sida och blev bättre än någon helhet jag kunde ha fantiserat ihop.
Och nu, trots att grejen fortfarande befinner sig i utvecklingsskedet (men gör sig påmind i min telefon hela tiden), så är jag mig själv igen. Omg, känslan av att återigen vakna med ett leende och kråma sig naken framför spegeln är AMAZING! :-D Jag är tillbaka! Jag känner hur livet leker. Jag har igen svårt att gå gatan fram utan att behöva lägga band på mig för att inte flabba rakt ut ”utan orsak” och skrämma slag på lokalborna. Och jag ”antastar” igen både mina vänner och dem på jobbet bara för att jag har så mycket glad energi att jag måste ta ut den på någon (motsvarigheten till att vara förbannad och vilja drämma till någon just because). Och ja, ibland kan jag svänga tillbaka in i lite lugnare, slöare humör, men det är kortvarigt och inte alls likadant som tidigare. Mitt normala humör har fått upp farten och blivit vardag igen! :)
Utifrån den här upplevelsen är mitt råd till dig följande:
1. Glöm inte bort teorin: allting du önskar dig dyker upp så fort du fixar humöret. Det här är väldigt skönt att veta, även om man inte genast klarar av att åstadkomma det nödvändiga humörlyftet.
2. Sluta tvinga dig till ett bättre humör, det kommer inte att lyckas eftersom du egentligen håller på att kämpa emot det dåliga humöret, vilket bara aktiverar det ytterligare.
3. Låt dig själv gå på sparlåga tills det blir så obehagligt att du inte längre orkar + att ”oacceptabla” saker börjar manifestera sig. Misären kommer att bli exakt den språngbräda du behöver för att få upp momentum.
Gör alltså ingenting. Vänta ut dig själv.
En annan sak värd att minnas: det finns inget utanför dig som försöker ge dig motstånd. Det enda livet erbjuder är en buffé av fokuseringsalternativ där du med hjälp av känslan förväntas välja och vraka för att attrahera det som ”smakar” gott enligt dig. Obehaget du känner dyker endast upp när DU fokuserar i rak motsats till vad du föredrar, och det är samma obehagskänsla som till slut växer sig så stark att den manifesteras även i form av ”yttre”, fysiska bevis.
Jag själv kunde när som helst ha valt att ägna mer tid åt att uppskatta alla sköna detaljer i mina drömmar men var för slö för att slita blicken från verkligheten omkring mig. Obehaget jag kände var ett kvitto på MITT motstånd till vad jag egentligen önskade leva, inte på att det var något utanför mig som trängde sig på och försökte motarbeta mig.
Att bli hypnotiserad av ”verkligheten” är väldigt lätt (den är ju så verklig, haha) så ha överseende med dig själv även i det fallet. Och när du slappnar av, påminn dig själv om att varenda upplevelse du önskar redan existerar och väntar på dig så länge det krävs. Ta den tid du behöver, det kan inte gå annat än bra för dig. Men hur länge du skjuter upp det roliga beror också på endast dig. Fast vad spelar tiden för roll när man har en evighet framför sig? :)
Lycka till med allt & kram från andra sidan pixlarna!
Tack Irina för dina kloka ord. Denna ska jag skriva ut, ha i åtanke och läsa igen och igen. Det kan inte bli annat än bra.
Kram och trevlig fredag till dig!
/N
Enjoy! :-)
Åh vad fint! Åh vad härligt att höra! Så det var alltså därför som du tog blogguppehåll i våras och början av sommaren? Nåväl, underbart att höra att allt flyter på igen och att du är på så gott humör igen! Tack för att du delade med dig! :)
Kram!
Delvis därför. Den vanligaste orsaken till luckor här i bloggen är att jag gör / gjort saker som jag av olika praktiska skäl inte vill annonsera ut för t. ex. föräldrar med sämre nerver än mina, för människor som tror att jag är på ett ställe när jag egentligen befinner mig på ett annat, för någon överhuvudtaget eftersom jag inte ännu är ”klarsynkad” med dem själv osv… ;-) Fast apriltystnaden berodde rätt ofta på att jag hellre lät bli att skriva alls än att skriva något gnällinlägg som bara skulle ha gett mig mer av samma sak. Man är inte dummare än att man lär sig av sina misstag, hehe…
Happy kramar tillbaka & en riktigt fin höst! :-)
Tack igen Irina! Jag håller fullständigt med dig och skönt att höra att du är tillbaka, high five! Jag fick själv en tankeställare efter mitt tidigare inlägg om min nuvarande situation och du har så rätt i att man helt enkelt måste slappna av ibland och vara snäll mot sig själv.
Det du skriver och berättar om din erfarenhet i våras känner jag igen från tidigare erfarenheter. Jag tror också att det har att göra med (precis som du tidigare skrivit) att man har kommit fram till/är i ett skede av sitt liv där man fokuserar på något som är högre upp på ”trappan”/”vibrationsstegen” eller vad man nu ska kalla det – än vad man själv faktiskt befinner sig i/själv vibrerar. Men man vill att förändringen ska ske HÄR OCH NU. Så står man där och stampar och tänker ”varför inte jag, just NU” och så skapas motståndet. När man egentligen bara måste ta det lugnt, finna sig i att man inte är där riktigt än, att allt kommer när det gör det och slappna av med tanken om att man själv inte är problemlösaren i processen. Kan vara en extra utmaning för ”intensiva fokuserare” som du tidigare beskrivit det och något som jag själv kan känna igen mig i. Glädje kommer ju inifrån och kan ju inte fejkas oavsett styrkan på fokuseringen.
Måste bara säga igen att dina inlägg är så himla intressanta och de har verkligen hjälpt mig och förändrat min syn på världen vilket kort och gott gjort mig så mycket lyckligare. Tack för att du delar med dig av allt detta! Jag önskar dig också en fantastisk fortsättning på detta året. Massa kramar och energi
Tack själv för din fina feedback! :-) Ja, glädjen kommer definitivt inifrån och hela grejen är egentligen så elementär och naturlig att den bara kan bli svår när man börjar anstränga sig och försöker applicera en massa teoretiska koncept på den – vilket är vad jag gjorde under våren. Haha, en ”yrkesskada” av att ha skrivit för många guider kanske… ;-) Well, nu är balansen återställd och livet är toppen igen. Är tom. på gott humör trots att jag bara sov fyra timmar natten innan – vilket orsakades av att jag var för glad för att somna. Ond cirkel som snurrar åt motsatt håll liksom. I like!
Så en massa happy energi tillbaka & high ten!
Haha, ja jag känner igen det där! Teori i all ära – älskar att luska i teorier och metoder vilket även lett till incheckningen av den här sidan! ;-) – men den är bäst när den får utövas i praktiken :-) You go lady!
Hej Irina. Jag vet inte var man gör ett inlägg, eller ställer frågor.. Men jag vet inte vart i världen jag ska vända mig för att lösa detta problem jag har. Mitt problem är att jag försöker för mycket. Träffar jag nya människor vill jag vara så trevlig att jag tror jag uppfattas som tråkig, jag försöker och försöker.. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker.. Allt känns som ett enda virrvarrv i huvudet.. Hr ska jag vara, hur lär jag känna mig själv? Hur gör jag för att sluta känna detta tvång att jag måste var så trevlig och snäll som möjligt. Jag känner mig plastig, falsk och tråkig. Vem är jag? Måste jag verkligen vara så oehört trevlg hela tiden? Jag försöker för mycket, det är en sak som är säker.. hur slutar man försöka o bry sig så mycet. Du anar i nte hur tacksam jag skulle vara för minsta lilla tips! Kram Michaelle
Virrvarret förvandlas till harmoni så fort du blir trevlig och snäll mot den enda person du bär ansvaret för: dig själv. Jag har skrivit flera guider om hur man förbättrar självkänslan: du hittar dem här, här och här.
Happy self loving! :-)
Tack :)) Ska läsa! Och tack för att du tog dig tid! : )
Hihi, jag hade också svårt att somna för att jag var för glad i helgen, men i mitt fall var det natten mot den 23:e :)
Grattis + mitt-i-natten-hugs från en överenergisk till en annan! :-)
… och nu är klockan snart två och jag sitter fortfarande uppe – igen. Pratade jättelänge i telefon med Konrad. Sen dök det upp intressanta sms från en annan lovely människa. Och nu har jag naglarna på tork. Excuses, excuses… ;-)
Sådärja…nu lossnar det! Det goda humöret är här igen och möjligheterna börjar visa sig!
Och vad har jag gjort? Slappnat av, bokat en tjejresa till London, haft en kanonhelg med barnen och kännt mig trygg i att allt kommer att ordna sig.
Ville bara ge dig lite feedback:-)
Kram N
Tack, vilken lovely feedback! :-) Ha så trevligt med fortsättningen, för det kommer mer & you know it.
Hej Irina! Angår inte inlägget egentligen, ville bara säga att du kan glömma mitt mail om ”hyproblemen”, om det nu inte är så att du redan har påbörjat ett svar. Det har nämligen löst sig på andra sätt :) Tack ändå och tack för en inspirerande blogg! /Lina
Som sagt, det är inte jag som sitter inne med svaren och lösningarna. Har man bara förstått principen för hur tanke –> verklighet funkar så har man allt man behöver. :-) Vad kul att din önskan gick i uppfyllelse. Now go be gorgeous! Kram.