Jolie: Hej Irina, jag har en fråga som jag tänkt länge på. Som vårdpersonal på en akutmottagning på ett stort sjukhus består mitt arbete av att ta hand om personer som skadats på olika sätt ute i samhället, eller är sjuka. Jag konfronteras dagligen med samhällets baksida, våld, våldtäkt, droger, allvarliga sjukdomar etc och märker hur mitt eget liv mer och mer går i negativa cirklar utanför arbetet, och hur jag ser mer och mer elände även i mitt eget liv. Hur ska jag göra för att inte ta in dessa upplevelser och göra dem till del av mitt eget privatliv? Och hur ska jag tänka/göra för att inte utstråla att jag är en ”hjälpare” även i privatlivet? Känner mig ofta utnyttjad som en person som man vänder sig till för att bli omhändertagen på olika sätt. Jag vill ha roligt! Inte bara prata om problem, missbruk och sjukdomar med alla jag möter, både på jobb och fritid. Hur gör du för att vända det faktum att människor ber dig om hjälp och råd hela tiden till en källa av kraft och inspiration, något som inte dränerar dig? Mkt tacksam för din input!
Svar: Jag inleder med att besvara din sista fråga, den om hur jag undviker att dräneras av alla som ber mig om hjälp. Så här: jag känner inget som helst skyldighet att hjälpa någon, jag hjälper andra bara när det roar mig själv. Kan avslöja att jag ofta ignorerar långa läsarfrågor som innehåller detaljerat ältande av problemet, det tråkar ut mig. Får jag intrycket av att personen inte kommer att ”höra” mitt svar ser jag inte heller orsak att involvera mig. Och är jag helt enkelt på humör att göra andra saker än att gräva runt i andras privatliv, då väljer jag det alternativet utan att blinka.
Låter det egoistiskt? Det hoppas jag verkligen. Att predika självkänsla och välmående för andra samtidigt som man är respektlös mot själv är nämligen höjden av hyckleri och finns det något jag avskyr så är det skenhelighet (ej att förväxla med strategiskt rollspelande, men det ämnet hör hemma i en annan guide haha…).
Du har helt rätt. Ifall du slutar utstråla att du är en ”hjälpare” slutar attraktionslagen att sammanföra dig med omständigheter där du stöter på människor som behöver stöd av det slag du inte är bekväm att ge, och sådana som inte är redo för förändring. Men du måste ta första steget själv, medan du fortfarande ser en massa ”behövande”. Du måste, precis som din situation är nu, förändra din attityd utan att oroa dig för hur det påverkar andra. Ingen kan utnyttja dig utan ditt aktiva samarbete! Så… varför känner du dig ofri att prioritera dina egna behov framför andras?
Här kommer en gissning. Många tvingar sig att stanna kvar i otrevliga situationer trots att hela deras inre vrålar ”jag vill bort” därför att de redan i unga år blivit lärda att man måste vara deltagande, att man är en dålig människa ifall man rent själviskt väljer att vända sig bort från obehagliga saker. Vissa går så långt som att mäta sitt eget värde utifrån nyttan de tillför andra! Till slut blir de så avtrubbade att de inte noterar obehagskänslan förrän den växt sig riktigt stark. Då använder de ord som ”utnyttjad”, gärna tillräckligt högt för att bli hörda av omgivningen, som de av någon anledning anser att borde ha tagit deras känslor på större allvar än de själva gör och anpassat sitt beteende.
Så här är det: DU bestämmer vad du vill medverka i och ingen annans åsikt är relevant, om inte DU gör den relevant. Du är värd all glädje och lycka här i livet utan att behöva förtjäna eller rättfärdiga den på något sätt. Låt inte omgivningen definiera vad som är moraliskt korrekt och inkorrekt för dig. Du är inte skyldig någon något, eller att vara ”en god medborgare och medmänniska” som det så vackert heter. Du är fri och bara för att du har potential att bistå andra med dina resurser betyder inte att du behöver göra det, varken privat eller yrkesmässigt.
Men om alla hade den attityden, hur skulle samhället då se ut?
Bättre än någonsin. Ifall alla prioriterade sitt eget välmående skulle både tillgång och kvalitén på hjälputbudet vara högre. Det är nämligen så att en harmonisk, emotionellt tillfredsställd person inte kan låta bli att vara till nytta för andra – på sitt eget unika sätt. När man själv är i balans sprutar energin ur öronen på en och man är lika glad över att få dela med sig av sina resurser som mottagaren är tacksam för hjälpen. Ett bra exempel är min f. d. darling Grant, som i princip kunde bespara sig det extra besväret men ändå har instiftat flera stipendier för ungdomar utan egna pengar att studera ”hans” yrke på college. Ett annat exempel är jag själv, ingen tvingar mig att skriva de här guiderna (eller göra vissa andra saker som jag hållit utanför bloggen), ändå sitter jag med stor förtjusning uppe till fyra bara för att kunna förmedla maximal inspiration… NÄR JAG KÄNNER FÖR DET. Så fort jag försöker pressa mig till mer (eller fokuserar på att folk ignorerar mitt önskemål om att slippa fler frågor) försvinner all inspiration, och därmed även nyttan andra kan ha av mig.
Den största fördelen med att inte tvinga sig själv göra saker man inte känner för är att man då frigör kapacitet att göra enormt större nytta inom något annat området. Ingen kan nämligen, och behöver inte heller, vara bra på allt. Precis i samma utsträckning som det behövs hjälp på många olika nivåer och i många olika format finns det även talang, vilja, och resurser specifikt lämpade för alla dessa behov. Ingen behöver känna sig personlig ansvarig för att världen går under ifall hon vägrar uppoffra sig genom att gå emot sin natur – däremot har alla ett ansvar inför sig själva: ingen kan få en att må bra utom man själv och därför måste man i första hand följa sitt hjärta. Ett blomstrande samhälle är ett som uppmuntrar rätt man på rätt plats-principen i stället för att normalförklara pliktskyldighet och oinspirerat arbete.
Ta reda på vad som är ”din” grej, det som fyller dig med energi i stället för motsatsen. T. ex. jag själv har väldigt svårt för kroppsutsöndringar och lukter och är rätt värdelös när det gäller att hjälpa människor rent fysiskt. Äldreomsorg och sjukvård är alltså inget för mig – däremot klarar jag enkelt av situationer som många, även personal inom vårdyrken och rättsväsendet, blir mycket besvärade av, exempelvis att hantera någon som försökt ta sitt liv eller blivit våldtagen.
”Hemligheten” bakom min styrka på det området är att jag inte ser något skrämmande eller obehagligt i just dessa problem. I stället väcker de intresse och inspiration i mig och därför KÄNNER JAG INGEN EMPATI med personen som lider av dem. Ja, du läste rätt! Empatibrist. Rena motsatsen till vad man blir lärd att värdera när man utbildar sig till det du jobbar med.
Men tänk efter, om du bryter benet och blir körd till akuten, vill du att läkaren där ska känna äkta medlidande med dig? Vill du att han känner din intensiva smärta i sitt eget ben och börjar storlipa av skräck tillsammans med dig? Det vill inte jag. Jag vill ha en läkare som sett det här tusentals gånger tidigare och som ger mig ett lugnande smajl, ordentlig bedövning samt ett mycket tydligt och övertygande utlåtande om att jag kommer att kunna gå igen. Jag vill ha en läkare som redan ser mig i det tillstånd jag önskar vara och som inte för en sekund låter mitt panikslagna bölande och aktuella utseende rubba honom i hans övertygelse om hur min kropp egentligen är. Han ska inte se det jag ser, han ska se det jag vill se och därmed vara min länk till tillfrisknandet. Han ska tro på min styrka, inte på min sårbarhet. Han ska vara min klippa och min sanning om att det jag upplever nu är tillfälligt och inte ska tas på allvar. Jag vill influeras av hans lugn så att jag själv hittar samma frekvens, det enda som behövs för att förbättrade omständigheter ska flöda in i min verklighet.
Så här är jag när det gäller s. k. sociala problem, du kan läsa ett par exempel i slutet av den här guiden. Jag har t. ex. ingen tendens att dramatisera en våldtäkt med floskler typ ”åh nej, det här sätter spår för livet” eller ”nu kommer hon aldrig att lita på män igen”, jag förmår inte ens beskriva händelsen med ordet ”tragisk”. För att gå ett steg längre: jag ser skönheten i det som hände. Ja, du läste rätt igen! Precis som att en tandläkare ser utslagna tänder som ett tillfälle att skapa en rakare, vitare, snyggare tandrad, ser jag möjligheten att bygga världens coolaste liv på ruinerna av en våldtäkt, misshandel eller missbruk. INSPIRATIONSBASERAD FRAMTIDSVISION! Där har du motsatsen till empati, och svaret på din fråga om hur du ska undvika att påverkas av allt det där eländet. När man hjälper andra utifrån äkta inspiration ”ser” man inte eländet, och lider därmed inte av det heller. Man ser potential!
Obs! Jag kan inte poängtera starkt nog hur viktigt det är att vara selektiv i vem man ”bryr sig om” att hjälpa. Det måste finnas en naturlig attraktion mellan parterna! Man kan inte vara till verklig nytta för någon som man bara ser elände i och mår bara själv dåligt om man försöker. Så i stället för att känna mig tvungen att älska och stöda alla, älskar jag min förmåga att inspirera dem jag är kompatibel med och låter rätt ”fall” gravitera till mig.
Jag har väldigt lätt för att se en persons talang, skönhet och välmående så min enda utmaning ligger i att kunna hålla kvar den här bilden av henne utan att påverkas av hennes tillfälliga övertygelse om motsatsen. Klarar jag det kommer min influens att dominera så mycket att hon antingen måste leva upp till bilden jag har av henne eller försvinna ur mitt liv. Min prioritet är därför inte att ”gå till botten med problemet” utan tvärtom, att rikta tillräcklig fokus på lösningen för att behålla min egen balans och även göra den tydligare för andra intresserade.
Min tro på en ljus framtid är A och O! Jag skulle inte orka tillbringa så mycket som fem minuter med någon ”problematisk” människa, om jag inte kände till vilken makt man har över tillvaron så fort man tar kontrollen över sin attraktionspunkt. Jag VET att så fort personen i fråga lockas att fokusera på livsstilen hon vill leva (som tack vare den negativa kontrasten är enormt mycket tydligare än tidigare) så kommer underbara bevis på varenda liten önskan att börja flöda in i hennes liv. Jag vet också att det sker fort. Och jag blir inte det minsta störd på att hon, av gammal vana, tar två steg framåt och ett tillbaka – därför att jag vet att framgång inte mäts i prestation utan i hur man mår JUST NU.
Jag vet dessutom hur s. k. ”tragiska” händelser ser ut när personen betraktar dem efter att ha uppnått välmående och stabiliserat sig där – de är som rispor på en äventyrares resväska, de är älskade troféer och stolta bevis på ens styrka och enorma makt över sitt liv. De är även värdefulla katalysatorer, utan dem hade man inte kunnat uppleva framgång med samma intensitet som man kan nu. Det finns aldrig något att ångra och beklaga, för om man bara vänder näsan i rätt riktning får man skörda en massa fantastiska frukter som kontrasten har hjälpt en så.
Jag har förmånen att känna kvinnor med flera våldtäkter i sin historia och som nu inte möter annat än respekt från det motsatta könet, älskar sex och är både emotionellt och fysiskt trygga i sina relationer. Jag känner också personer som varit missbrukare av allt från alkohol till starka droger och som nuförtiden är sundare än en äppelkindad scout. Det enda som skiljer de här människorna från ”vanliga” är att de har ovanligt god självkänsla och en starkare törst på livet. De är inte rädda för att LEVA, därför att de vet vad motsatsen är: att existera.
En annan fördel jag har när jag löser problem i ”min” smak är att jag kan skapa god rapport, dvs. kommunicerar på samma nivå som personen i fråga. Som du säkert vet känner t. ex. missbrukare större förtroende för andra som genomlevt samma sak och är mindre intresserade av att prata med någon helylle soc-arbetare som i sitt privatliv aldrig varit med om värre än att ha överdoserat Mumindrinkar på Silja-kryssningen 1999. Samtidigt kan någon som själv är ”expert”, och därmed i obalans, inte hjälpa andra. Jag har inte genomlevt några alltför dramatiska issues under mitt liv, men har varit med om tillräckligt ”i miniatyr” för att uppfatta fler nyanser än svart och vitt. Mitt mål är aldrig att visa motparten det ”rätta” sättet att leva på, bara att hjälpa henne hitta ett ställe som känns trevligare i relation till hennes egna värderingar.
Min tredje hemlighet är att jag endast involverar mig i ämnen som känns intressanta, dvs. framkallar stark entusiasm. Ordningskonsult-företaget är ett bra exempel. Det finns människor som tappar kontrollen över sina ägodelar till den grad att oredan påverkar hela deras livskvalitet och de kan på fullt allvar inte hitta vägen ut ur kaoset utan hjälp. Jag själv blir inte det minsta överväldigad om man så skulle släppa in mig i ett hus typ de som visas i programmet Hoarders. Jag lägger på några minuter upp en effektiv plan om hur stället ska förvandlas till en skön oas, varefter jag lugnt och metodiskt genomför planen utan att utsätta kunden för obehag eller tvång att göra sig av med mer än hon känner sig bekväm med. Jag har hjälpt människor som lidit i åratal och är alltså mycket duktig på det här, men jag känner inte längre någon entusiasm inför ämnet (been there, done that) – vilket är orsaken till att jag slutade. Är inte hjärtat med i det man gör så spelar det ingen roll hur duktig man är rent teoretiskt!
För att sammanfatta, här är de viktigaste kriterierna som enligt mig måste uppfyllas för ett trevligt utbyte med den som önskar ens hjälp:
- Man måste vara tillräckligt distanserad från problemet för att inte påverkas av det själv men tillräckligt insatt i det för att kunna upprätta förtroende och god kommunikation med personen.
- Ämnet måste stimulera en och kännas positivt utmanande.
- Man måste vara tillräckligt imponerad av personens potential för att kunna hålla kvar fokus där när hon själv inte klarar av det. All glädje måste alltså komma av visionen eftersom verkligheten inte ännu hunnit i kapp.
Brister det på någon punkt, då kommer du bara att må dåligt om du pressar dig och stödet du erbjuder är på sin höjd mediokert. Du måste få ut personlig tillfredsställelse av att hjälpa. Det där roliga du vill ha, det är nyckeln till allt!
”Jag vill ha roligt, inte bara prata om problem, missbruk och sjukdomar”.
Damn right, livet ska verkligen vara roligt! Och låt ingen övertyga dig om motsatsen genom att kalla dig ytlig och känslokall. Filosofin sådana åsikter grundar sig på utesluter nämligen möjligheten att man både har roligt och är till nytta för andra. I själva verket finns de största resurserna just hos dem som har roligt. Men när de hjälper då pratar de inte problem, missbruk och sjukdomar – de pratar om vad dessa fått dem att föredra. Roliga saker alltså.
T. ex. min lillasyster Olga jobbar inom samma bransch som du, äldrevård är hennes vardag, ändå är hennes upplevelse av branschen mycket annorlunda. Hennes passion för yrket har hjälpt henne lägga beslag på prestigefulla, ”omöjliga” praktikplatser medan hon studerade, en fast anställning på favvosjukhuset långt innan hon avlade examen och respekt från både kollegor och arbetsgivare trots att hon är så ung. I en s. k. slitsam och lågavlönad bransch lyckas hon dessutom klä sig i Louboutins och Chanel och ha ett privatliv som skulle bli storsäljare i romanform. Hon pratar med värme om ”sina” gamlingar och ser fram emot varje ny arbetsdag. Och, efter att ha blivit medveten om branschens tillkortakommanden, var hon imponerande snabb med att fokusera på vad de fick henne att önska: bekvämare arbetstid, större ”konstnärlig” frihet och högre inkomster. Guess what, nya idéer och konkreta möjligheter kom hack i häl!
Man skulle kunna beskriva Olgas attityd med ordet yrkesstolthet men jag föredrar personlig stolthet, därför att det är obundet till prestation eller något ämne. Du måste börja se dig själv som en specialist och ett proffs, inte som en slasktratt för kreti och pleti att tömma sina problem i. Känn stolthet över din gåva och kompetens. Känn också att du är fri att erbjuda din hjälp när det är tillfredsställande för dig själv och på dina villkor.
Praktiska resultat inspirerade av den här attitydskiftningen kan vara att du byter jobb – eller att du stannar kvar precis där du är men upplever en helt annan dimension av vardagen, eller tom. att du upptäcker möjligheten att vara privat företagare som väljer dina uppdrag och sätter dina egna priser. Men börja alltså med att connecta med dig själv och helt ärligt känna efter exakt vilken aspekt som ger dig tillfredsställelse. Berätta exakt vad du tycker om i ditt liv och vill ha mer av och gå INTE tillbaka till det som varit genom att avsluta berättelsen med ”men just nu är jag omgiven av en massa trista saker”. Bara bestäm vad du vill (kanske något som inte har att göra med ditt nuvarande yrke överhuvudtaget), hitta ro i de nuvarande omständigheterna (känns som hopp, entusiasm, nystart) och se hur idéer, förutsättningar, situationer och människor som passar ihop med din avsikt börja framträda allt tydligare. Lycka till! :)
Uppskattar så mycket din inspiration som skapar dessa guider, du är verkligen en naturbegåvning! Så tack för härlig kvällslektyr ;) Will never leave your blog!
Funderar bara på en sak. Hur du använder ordet empati. När du beskriver vad du menar med empatibrist skulle jag nog utifrån min synvinkel snarare klassa det som att du inte känner för mycket sympati med personerna, som ju är en annan sak än just empati. En empatisk människa tycker jag är just sådan som du beskriver din idealläkare: ler lugnande, lyssnar och respekterar dig men försäkrar dig om att det kommer att ordna sig fortast möjligt. Att man har den andres välmående för ögonen. En connection skapas tydligt och ibland kan man inte beskriva varför, men det är just här empati-biten kommer in tror jag. En sympatisk person känner med personen för mycket – man känner för någon och lider med denne. Vilket kan leda till att situationen istället för ordnas upp ältas ner värre. Skräckexemplet är ju verkligen om den själv upplevt massvis av samma som den som söker hjälp! Detta är just vad jag tycker dina exempel om empatibrist handlar om. Jag skulle snarare säga att en person som lider brist på empati istället skulle ignora dig, köra över dig, ställa sig helt frågande till situationen och inte veta vad att säga. Jag tänker mig att denna person absolut inte ler lugnande utan har ett ansiktsuttryck som visar kyla, vanlighet, förvåning eller stoneface ;) Och läkaren kanske inte ens behandlar dig respektfullt eller uppträder konstigt och pratar om saker som är helt ovidkommande då han har svårigheter att läsa av situationens läge. Oempatiska lider ju brist på att förstå andras synpunkter eller ens bry sig om att hjälpa andra. Jag har svårt att se hur en sådan person kan göra så att man känner förtroende, blir stärkt eller att situationen ens blir bra. Ett utmärkt exempel på empatibrist är ju psykopatiska drag eller människor inom autism spektrum graderna. Där lyser brist på förståelse och sätta sig in i vad någon menar 100%:igt igenom. Dock är det inget som säger att dessa kan träna upp sin sympati, eller som i förstnämnde lura andra att man har dessa förmågor och okänsligt (och t.o.m. hänsynslöst) dra nytta av detta enbart för egen vinning.
Kollade även upp detta i ordbok för att se att jag inte helt var ute och yrade nu när jag ändå bestämde mig för att klottra i din logg ;) Där stod följande:
a) ”empati = inlevelse i en annan persons känslor”, dvs en förståelse som inte implicerar deltagande i känslorna per se. Att känna med någon enligt 1a) är däremot att deltaga i någons känslor, dvs sympati.
b) ”sympati = medkänsla”, dvs ett deltagande i känslorna. Att förstå någon enligt 1b) har inte med emotionellt deltagande att göra utan är knutet till kognition, dvs empati.
Ex. Empati: Jag kan förstå hennes känslor
Ex. Sympati: Jag lider med henne
För övrigt tycker jag att du har lysande empati! Du vet precis hur du handskas med människor, hur du ska formulera dig så att du når dem (du är bra på att sätta dig in i hur andra människor tänker och vet därför hur du ska bemöta dem, hur du ska behandla människor så att de får hopp till sin egen förmåga. Och är helt säker på att dina guider sällan hade blivit så bra vad göller rätt perspektiv eller så omtyckta (att människor ständigt frågar dig om råd, trots att du berättat om få möjligheter att hjälpa dem just nu) om du inte hade denna förmåga! :)
I mitt googlande hittade jag också det här som jag tyckte sammanfattade det bra:
Empatiskt beteende:
– Ärlighet
– Ödmjukhet
– Accepterande
– Tolerans
– Tacksamhet
– Tillit
– Hopp
– Förlåtelse
Tycker då rakt inte att du lider brist på dessa egenskaper när du bemöter människor här på bloggen :) Motsatssidan låter inte lika trevlig, men vill du läsa den hittade jag den här: http://www.tuvaforum.se/empati.asp. Så nja, iallafall jag skulle inte kalla dig oempatisk. Snarare isåfall att du vägrar gå ner dig i ett tycka synd om sympati-träsk. Vilket förvrigt i mina ögon är en väldigt sund inställning ;) (Min farmor skulle dock inte gå i god för detta, utan enligt henne ska vetrinärerna grina med henne när hunden har problem. Och gärna prata om hur synd det är om stackars henne, och hunden, och ja… Är i hennes sällskap ibland väldigt familjär med denna ”ta mig härifrån”-känslan du nämnde. Så därför brukar jag se till att inte vistas alltför länge med henne – oavsett hur mycket jag tycker om denna härliga tant!)
Oj jisses vad långt, nu kan jag nog avrunda detta. Galet” att jag blev så inspirerad att skriva här nu och så överdrivet långt (något som skulle kunna rundas av i ett par meningar ;) när jag så bestämt mig för att sova omedelbart bums. Får en lite feeling för att mitt framtida yrke som psykolog med dess intressanta innehåll kan ha drivit på en aning… ;) Förövrigt tror jag Loa har ett finger med i spelet när jag äntligen lyckades komma in på detta program för 1,5 år sedan, men den berättelsen får bli en annan gång! ;)
Tack återigen för den givande guiden! Sleep tight!
Ps. Gillar din kommentar om man råkar missa att checka för rutan här nere, haha!
Oops kunde inte låta bli, såg också detta från ovan hemsida och tyckte det lät intressant och som att vilja tillhöra detta kommentatorfält ;)
”En relation som inte baseras på empati känns som att
…sitta på en gungbräda med någon som väger dubbelt så mycket på andra sidan – den andra har kontrollen och man vet aldrig när man blir sittandes uppe i luften eller när den andre hastigt lämnar och man dunsar mot marken.”
Irina, wohoo vad bra! Just vad jag ville läsa! Har en liten ”tränare” kvar som hangups i mitt så annars så underbara räckmackeliv och kan inte riktigt släppa där, och nu kan jag i allafall förstå varför…Tack igen från blåsiga Österlen!! Hanna
Hej Irina!
Jag oxå heter Irina och är från Ryssland, som jag uppfattat att dina föräldrar eller nån av dem kom därifrån, så undrar jag om du kan kommunicera på ryska lika bra som på svenska … just för att underlätta för min del. Imponerad av din svenska och väldig imponerad av din kunnande att skriva o förklara saker! Jag oxå läst om Atrktionslag by Hicks, tittade på film ”the secret” och detta har förändrat mitt liv totalt!
Positivt alltså! Delviss har jag tillämpat atraktionslagen i mitt viss, men är så sugen att veta mer o kunna förklara saker för att kunna se änklare på livet o känna mera glädje! Så undrar om du kan ta kontakt med mig på ryska eller på svenska, om du villig att svara eller förklara vissa saker för mig.?! Är medveten att utan din viljan att ge tips eller nåt & min vilja att ta emot information… blir mindre resultat, men vill komma i kontakt med dig!
Tacksam för alla svar!
Спасибо Ирина за то что ты просто есть, и даешь inspiration!
MVH ИринаС
Ett ord: amazing! Helt sjukt bra. Du beskriver allt med en sån jäkla klarhet! Känner mig full av nya idéer och perspektiv nu :)
”Det är det roliga du vill ha, det är nyckeln till allt””, tack för the reminder!
Jag läste mest den här guiden för skojs skull men visst låg det ett passande budskap där också :)
Jag har faktiskt orden ”Use your smile..” som bakgrund på datorn :)
Underbart!
KRAM
”Tänk som en lycklig” löd Expressens söndagsbilagas löp idag. Den behöver jag inte ha, tänker jag, inte när jag har en mycket bättre källa som Irina och hennes blogg. Ett väldigt glatt konstaterande :) Och minuten därpå dyker du upp bredvid mig! Jag menar what are the odds?!
Så otroligt roligt att träffa dig! Men hur det skedde gjorde mig så paff (det kanske du märkte haha) att jag inte fick fram att du skriver min absoluta favoritblogg. Det finns inget annat ställe jag vänder mig till lika ofta för välformulerade, kloka texter och inspiration. Jag uppskattar din blogg otroligt mycket, Irina! Tack för du delar med dig av vad du lärt dig. Det var vad jag egentligen ville säga medan allt jag fick fram var ”jaa-aag läser din blogg varje dag, senast inatt…” haha.
Vilket fantastiskt ”sammanträffande” ;) Hoppas det blir fler! Många kramar
Hej,
Efter att ha läst igenom denna guide förstår jag varför du inte svarade på mailet jag skrev för några veckor sedan. Gick tillbaka i eposten och läste igenom mailet, herregud, jag förstår vad du menar med detaljerat ältande… :) Men, vet du, det gör inget, för jag ändrade skutan själv och nu går den i rätt riktning, nu är livet på topp, tron på mig själv tillbaka, kärleken spirar, och jag är gladare och lyckligare än någonsin! Kram till dig! /Katarina
hej!
såklart var detta precis vad jag behövde läsa just nu :D …undrar efter att ha läst guiden..om man kan hjälpa någon som man är kär i…med tanke på att man måste vara tillräckligt distansierad från problemet för att inte påverkas?…och så undrar jag hur man ändrar tankemässigt det man sänder ut…jag har hittills sänt ut att jag är en ”hjälpare” men jag vill inte längre ”hjälpa” mina partners. jag vill ha en partner som är trygg i sig själv och som kan stötta mig :)
Kramar :)
haha..nu är vi två katarinor som skrev efter varandra :D
Haha, jag blir lika förvånad varje gång. I lördags sa jag ”nej” till en person fast att det först kändes obehagligt, men jag ändrade riktning på tankarna och efter några minuter visste jag att det var rätt beslut för mig och hade inga som helst samvetskval. Så klickar jag mig in här och får det hela uppbackat med din guide! Vilken boost!
Under veckan har jag fått så många bevis på att jag är på rätt väg. Helt plötsligt blir jag medbjuden på en resa där jag får uppleva en fantastiskt lyxig och härlig miljö och träffa inspirerande människor som representerar den livsstil som jag vill ha. Jag har fått uppdrag som har essensen av de önskningar som jag har yrkesmässigt, men jag kunde inte föreställa mig att de skulle komma i den formen som de har presenterat sig för mig. Från andra håll har det dykt upp en möjlighet att få göra en efterlängtad resa – och få boendet betalt… bevisen bara ramlar in – det är underbart!
Underbara Irina!! Älskar dina fantastiska svar =)))
Linn: Du och jag definierar empati / sympati lika – däremot var min förklaring av vad som händer i huvudet på mig inte tillräckligt tydlig.
Ska försöka igen, fast det är rätt svårt att beskriva…
Jag befinner mig faktiskt i ett ”psykopatläge” när jag stöter på personer som inte mår bra. Jag känner alltså varken sympati eller empati… med deras problem. Men ifall deras riktiga jag (potentialen) tilltalar mig känner jag både sympati och empati för den biten och vill rent egoistiskt, i bästa psykopatanda, att den ska ”leka med mig” – och att allt det där andra störande dravlet ska ignoreras. Om jag är tillräckligt fascinerad kan jag tom. göra det där du nämner: sätta mig in i hur personen tänker och formulera mig så att jag når fram till henne och hon mår bättre osv. Men det är alltså väldigt mycket strategi bakom och inte så mycket… well, det där andra. ;-)
Enda skillnaden mellan mig och en ”äkta” psykopat är att jag KAN känna både empati och sympati, jag är alltså inte helt immun mot dem – och vill inte vara det heller. En person som enkelt kan väcka både min empati och sympati är min partner, t. ex. när Torbjörn var sjuk eller ledsen, då kände jag det intensivt i mig och var tvungen att aktivt söka lugnande tankar i stället för att få det hela serverat ”gratis” som med andra människor. Och att se djur som lider, det klarar jag absolut inte av – trots att jag har samma åsikt som Abraham-Hicks och rent intellektuellt fattar att jag dels lider mycket mer än de (och projicerar mina känslor) och att de mycket lättare än en människa kan släppa fokuseringen på det fysiska om det blir för obehagligt. Min Akilleshäl… ;-)
Hanna: Det finns alltid något man vill släppa. Och tack och lov för det, finns det inga mål är man ju död på det sätt man inte kan vara död på. ;-)
Irina: En annan Irina – очень приятно! :-) Да, у меня и мама и папа русские. Я родилась в Питере. Tack för intresset men jag har tyvärr varken tid eller lust att fördjupa mig i diskussioner om attraktionslagen utöver det jag gör här i bloggen. Däremot kan jag lova att precis all information man vill ha dyker upp på något sätt. Kanske tom. här i bloggen. ;-)
Matilda: Yay, vi älskar idéer och nya perspektiv! Go for it! :-)
Emelie: Jep, det där med ”use your smile…” ligger det verkligen en massa visdom i.
Katarina: Härligt att skutan flyter rätt! :-) Kan berätta att jag inte endast ignorerar långa mail, jag ignorerar ALLA som ignorerar mina rader om att inte skicka frågor. Mitt lilla sätt att dels måna om det egna smajlet och dels att föregå med gott exempel i stället för att bara mässa teori haha… Happy kramar tillbaka!
katarina: Browsa lite i guidearkivet så hittar du svaret. :-)
Cecilia: Överraskningar är halva (om inte mer) nöjet! :-) Grattis till flytet och fortsätt i samma stil. Räkmacka är det enda rätta.
Magnus: Awww… tack! Älskar din lika fantastiska feedback. :-)
Hej! Jag tror att personer som läser din blogg och uppskattar dina guider väldigt mycket, blir ivriga och ställer frågor ändå! Ett alternativ kan vara att de sett dig svara på andras frågor och t.om skrivit nya guider, trots att du nämnt: ”Inga fler långa frågor om attraktionslagen”! När du har svarat har du gjort det i mån av inspiration och vilja helt enkelt. Och jag inbillar mig att det är därför som folk frågar, även om de inte ”får”? Har inte läsarna ökat också? Känns så…But I dont know? :-)
Det stämmer, jag är allt annat än konsekvent när det gäller frågorna som ändå hamnar här. Råkar ibland få till en halv guide då jag egentligen bara ska svara några rader. Och får därefter ingen ro innan jag skrivit ihop hela guiden… Men det är ok. Regler är till för att brytas, även från min sida. ;-)
Läsarantalet har ökat en hel del men kvalitén på gästerna är lika hög som tidigare. Jag är mer än nöjd. :-)
Hallå hallå. Tack för e superb blogg. Tänkte fråga-är det bara jag som har problem med sidan i safari? Inga problem i safari på iphone, men mycket seg och ofta otillgänglig i safari i min mac. Någon annan?
Kul att du trivs här. :-) Jag brukar själv kolla bloggen med Safari (i iPhone) och tycker inte heller att det är några problem med hastigheten där. Ni andra som använder Mac, har ni också problem?
Denna guide var verkligen EXPLOSIV. Bästa ordet jag kan beskriva den på just nu. Lite wow faktor sådär :)
Jag har funderat på det här med åldrande och befinner mig i en period då jag upptäckt att man åldras(även ifall man är ung). Hur ska man tänka när det kommer till åldrande och för att åldras med värdighet? FInns det något man INTE kan få när man blir äldre och har man fler begränsningar vad man kan få bara för att man är äldre?
Tror jag hajar vad du menar! ;)
Läste dessutom om detta inlägg igår och var helt häpen av innehållet – tycker det säger så mycket om livet i allmänhet! Livssyn, karriärval, självkänsla, fritidssysselsättning, relationer med mera! Och inte bara ett svar på frågan… Helt fantastiskt! Borde vara ett av de första alla läser när de kommer till din blogg! Du har lyckats fått med så mycket, well done proffset! :D
Kram
Ps. Kan erkänna att jag var mer ”måste-hjälpa-till-när-nån-mår-dåligt” och att bry mig om allt och alla när jag var yngre. Energin gick som följd av detta till att hjälpa människor eller diskutera MASSA saker med andra (diskussioner som ofta fick en förhöjd tongång och som sällan ledde nånstans).
Nu känner jag ”whatever, jag är viktigast och vill fylla mitt liv med sådant jag verkligen älskar och resten is got to go”. Sååå skönt! Tack vare en utveckling kantad av liberalt tänkande, många personlig utvecklingsböcker, feng shui, och dig och Loa, Irina! Känns som man glider på rosa moln ofta, och att inte bry sig om saker som andra lägger energi på… Puh! :D Blir dock lite frustrerad när folk (vänner) ifrågasätter min syn i detta och undrar jättemycket tusen saker, om tex hur jag kan vara så ”ignorant ” och klippa band så lätt (eller bekanta som tycker min positivitet är naiv – sådana finns inte förvånande nog i min klass ;)).
Och att jag uppmärksammar detta och får uppleva det är väl ett tecken på att jag har lite väg kvar att gå innan jag är helt fullbordad i tänket antar jag ;) Att allt det där egentligen bara speglar mig själv. Men det känns bara fantastiskt, att utvecklas ständigt och ha kontrollen över mitt liv och även verktygen, i mina egna händer! I’m on my way! :D
G: Tack! :-) I stället för att ”åldras” föredrar jag att se det som att man blir mer. Man utvecklas helt enkelt, får nya perspektiv, skapar nya preferenser, upplever nya äventyr… Så länge man själv kan lägga sig i linje med sina önskemål är inget omöjligt och i all synnerhet är fysiskt förfall INTE obligatoriskt. Det blir en del av ens upplevelse bara för att man låter omvärlden övertyga en om att ålderdomen inte kommer ensam utan i sällskap av en massa krämpor och annat elände. Dummaste ”sanningen” att acceptera ever!
Linn: Tack! :-) En grej som kanske hjälper att minnas vad gäller folk som har en massa åsikter om en är att det är DE som plågas av att se något negativt i en. Man själv gör faktiskt inte det – tills man uppmärksammar dem och börjar kämpa emot med försvar och övertygelser. Ignorance is bliss.
Så jäkla bra, Irina! Abraham förklarar attraktionslagen så bra och enkelt, men du gör det mer lättförståeligt eftersom du till skillnad från dem har ett fysiskt perspektiv eller vad man ska säga som gör det lättare att relatera till.
Det här med empati för andra som vill ha/”behöver” ens hjälp, särskilt i sitt jobb, tänkte jag lite på nu när jag är på en förskola med en massa ett- och två-åringar på avdelningen. Det verkar som att socialt samspel är som allra värst i två-års-åldern. De bråkar om saker, lägger sig på, sparkar och trampar på varandra och gråter varannan minut (och just därför planerar jag i framtiden att jobba med något äldre barn som man även kan kommunicera med bättre), och naturligtvis kan man då inte vara empatisk. Om man skulle ta upp i knäet och trösta varje gång skulle man inte bara gå under av utmattning och inte hinna med annat, man lär dessutom barnen osjälvständighet och självömkan. De ramlar ju och gråter hela tiden, men de slår sig ju sällan, och ett par minuter senare har de glömt allt och leker igen. Min sambo tyckte det lät lite rått när jag sade att det är rätt roligt egentligen hur två-åringar (i större utsträckning än någon annan barn i annan ålder) bara ramlar och gråter hela tiden (i alla fall utomhus. I snön. Fullt påklädda med overaller och allt som dämpar fallet), men jag visar det naturligtvis inte för barnen, och jag tänker att humor är bättre än att tänka att det är ”skitjobbigt”.
Kände att jag bara ville dela med mig av denna klockrena! ;)
https://www.google.se/search?q=sheldon+suffer+in+silence&hl=sv&client=safari&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=c-krUd-NAeWn4ATR6oHoBg&ved=0CAkQ_AUoAQ&biw=768&bih=928#biv=i%7C1%3Bd%7CA4psysGmLKyDSM%3A
Hej och tack för bra förklaring. Är på rätt väg och har alltid så varit utan att förstå allt detta medvetet. Du sätter ord och ger förklaringar som jag genast kan skriva under på. Tack igen, det är guld värt <3. Dagens ros till dig.
Småler verkligen hur roligt och ärligt du förklarar saker. Spränger konventioner med dynamit, hi hi. Blir happy faktiskt, mår riktigt bra när människor törs gå emot mallen och in the box. Uppfriskande är rätt ord. Ha’ de Irina
/Nina
Vad menar du med att se genom rosa solglasögon egentligen? Nyfiken bara.
Älskade fina du! Om och om igen inspireras jag upp till mig själv och mitt fantastiska välmående av dina guider! Har genomlevt allt möjligt från mobbing, psykiskt sjuk och frånvarande förälder, sexuellt utnyttjande, bulimi mm. Har aldrig bearbetat mina nedtryckta känslor, förens nu, detta år och det har vart ett hemskt år.. och jag har varit orolig nu ju mer jag öppnat upp, att jag det ibland bara känts mer hopplöst å att jag är förstörd och ärrad för livet. Nu börjar dock detta vända med hästlängder, och jag börjar faktiskt älska mina fantastiska erfarenheter, och får mängder med inspiration till att ”hjälpa” andra. Spec unga tjejer. Är dans och yogalärare, och spritter av glädje för att kunna sprida mina budskap med detta som verktyg!
När jag läste detta inlägg, blev jag så hungrig på inspirationskällor som, som du skriver har tagit sig genom svårigheter och använt dom till sin fördel. Och jag skulle va såååå tacksam om du ville ge lite exempel på sådana personer. Gärna inom just sexuellt utnyttjande och våldtäkt.. och annat jag nämnde om du vet några inom dessa områden.
Tusentack på förhand!! ♡