Vill ni veta exakt hur det känns när alla bitarna faller på plats och man vaknar upp i sin drömvardag? Klicka här och läs vad min fina bloggkollega Solli skriver om sin Paris -flytt. Jag börjar le stort varje gång jag besöker hennes blogg nuförtiden. Varenda stavelse andas livsglädje och man kan nästan se det rosa molnet hon flyter fram på. :-)
Sedan jag börjat jobba på Ladurée, flyttat till min lägenhet och börjat känna mig hemma i Paris så har jag levt på ett lyckorus! Är så glad att jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig på kvällarna, men väl i sängen ligger jag och tänker på mitt liv här som jag njuter av varje dag. Det är helt fantastiskt!
Solli är ett skolboksexempel på hur det går när man inte låter tvivel och oro stå i vägen för sina drömmar. Att hon lever som hon gör idag är INTE en tillfällighet och man kan säga att hennes utgångsläge var svårare än många andras – hon var nämligen nöjd med tillvaron redan innan hon flyttade till Paris. När hon bodde här i Stockholm hade hon allt: ett bra jobb, goda vänner, egen bostadsrätt, intressanta fritidsintressen…
Att våga bryta upp från allt detta bara för att man vill ha ännu mer kräver mer mod än att gå vidare från ett läge där man inte har något att förlora. Och precis som de flesta andra drömmare hade hon ingen aning om exakt hur allt skulle ordna sig. Skillnaden är att hon struntade i det och fokuserade stenhårt på att få det hon ville ha i alla fall.
Minns ni när Solli och jag träffades i början av december? Då berättade hon att hon flyttar till Paris i januari – trots att hon varken har något jobb eller bostad där. Det enda hon visste var att hon ville bo och studera där, resten fick helt enkelt ordna sig. That’s the spirit!
Så fort hon hade bestämt sig började det hända saker. Hon hittade en perfekt hyresgäst att hyra ut sin Stockholmslägenhet åt (en fransman som ville bo i Stockholm!). Sen visade det sig att hennes systers kompis kände någon som eventuellt kunde ordna boendet i Paris.
Solli hann knappt bo två dagar på svenska studenthemmet innan hon fick hyra en lägenhet mitt i centrala Paris granne med Pantheon och Sorbonne (som hon ska studera franska på). En lägenhet som dessutom bjöd på det ultimata sammanträffandet (vet inte varför jag är förvånad egentligen): två likadana koppar som hon hade önskat sig efter att ha sett dem på Saturnus här i Stockholm.
Inte nog med det. Trots att Solli knappt kunde någon franska fick hon jobb på lyxkonditoriet Ladurée som hon nu stortrivs på. Som följd hamnar obegränsade mängder smarriga bakelser i hennes mage helt gratis samtidigt som lägenheten hon bor i ligger på översta våningen (vilket hon förutspådde på skoj redan när vi satt på Grand). Inga problem med att motionera bort kolhydraterna alltså. Mingelsällskap och snygga, franska beundrare är inte heller en bristvara. Livet leker på ett sätt det aldrig hade gjort om hon hade begränsat sig och inte vågat backa upp sin dröm genom att ta första steget rakt ut i det okända.
Allt det här är möjligt för precis varenda en av oss andra också.
Hemligheten till att förverkliga sina drömmar ligger i att man bestämmer sig för att skaffa det man vill ha INNAN man börjar grubbla på praktiska detaljer. Ifrågasätt aldrig om det är möjligt att få som ni vill – förutsätt att det är självklart och låt möjligheterna komma till er. (Självklart måste man tro på det man önskar sig, att kasta sig ner från hustaket i hopp om att det växer ut vingar på en är inte att rekommendera.)
Bästa motsvarigheten rent praktiskt är sättet man kör bil på i stadstrafik under rusningstid. Man bestämmer sig nämligen för att byta till grannfilen oberoende av att denna är upptagen av andra bilar. Man börjar helt enkelt blinka och visar på så sätt sin avsikt för andra bilister. Det finns alltid någon som släpper in en! Hade man istället väntat på att det uppstår en lucka skulle man få sitta där i en evighet.
Allt börjar alltså med en avsikt och det är denna avsikt som skapar möjligheter, inte tvärtom. Bra att veta, eller hur? :-)
Hahah låter lite som jag och mina kärlekshistorier. Jag har blivit förälskad i en fransman och därför drog jag helt sonika till Paris. Nu var det ju ganska lätt då jag ju kunde bo hos honom. Det höll väl ett år eller så.
Senare träffade jag en kanadensare via nätet!! (Galet jag vet)
Just då var det knapert med pengar men biljettpengar hade jag inte mycket mer, men det skulle väl lösa sig. För där fick jag minsann INTE bo hos honom då han hyrde övervåningen hos sin mamma. De första 3 dagarna i Kanada tillbringade jag sålunda i kanadensikst fängelse
http://www.mysecretwindow.se/2007/10/19/mina-3-dagar-i-kanadensikst-fangelse/
Det slutade dock gott. Hans mamma mottog mig med öppna armar och jag importerade honom till Sverige så småningom. Ja att jag sedan reklamerade och skickade tillbaks honom är en annan historia men poängen är att man får hur som helst en massa upplevelser om man bara vågar.
Solli har dock haft mer tur än de flesta men det är ju som du säger inspirerande.
Jag vågar dock inte bara säga upp mig nu, det ligger inte i linje med andra saker jag idag känner att just jag behöver för att må bra.
Oj, det där med kanadensaren var väl kanske lite… galet, precis som du själv säger. Men det gick ju bra i alla fall. Och du var helt klart ute efter äventyr – vilket du fick. ;-)
Man ska absolut inte säga upp sig om man inte känner att det är rätt och att man är redo. Är man för rädd blir det aldrig bra (därför ska man inte heller försöka hoppa ner från taket).
Ja jag hade precis lämnat min man sedan 12 år tillbaks. Jag var arbetslös så ett skutt till Kanada kändes inte alls skrämande. Och du har rätt jag behövde äventyr efter min man :-)
Det låter som en saga :-) Man får lust att slänga sig ut i universum och se vad som händer, hehe. Jag har aldrig varit i Paris och ska kanske börja med att besöka stan, eller nåt. Fast NY står på tur först – men sen… Paris, here I come!
Ser fram emot din NY -rapport. Men du måste komma tillbaka, Sverige skulle inte vara lika kul utan dig! :-)
Måste hälsa til Casia att Paris är lite of the love of my life (Bortsett från Stockholm), men så åkte vi till NY och tja nu är det oavgjort på helt olika sätt.
I’ll be back, som det så fint heter Irina :-) Om inte annat så har man inte ngt annat val, hehe (än). Cia – det låter ju mer än lovande, måste jag säga… SO looking forward :-)