Jag märker att intresset för attraktionslagen ökar hela tiden och att allt fler inser att de har mycket större kontroll över sina liv än de tidigare trodde. Man skulle inte tro att något så oskyldigt som en positiv attityd kan missbrukas eller missförstås… men för att vara på den säkra sidan vill jag lyfta fram några rader som jag ursprungligen placerade bland kommentarerna.
Speciellt de som läser om attraktionslagen har en tendens att börja pressa sig till max eftersom de ”vet hur viktigt det är att tänka positivt, endast positivt och inget annat än positivt”. Resultatet blir självklart rena motsatsen – ett stressigt liv där man knappt vågar rynka pannan utan att få dåligt samvete, anklagar sig själv för minsta motgång och tycker att man inte räcker till i största allmänhet.
Slappna av, sänk prestationskraven och börja göra saker för att de är trevliga i sig, inte för att manipulera fram något annat. Ha sex för att det är skönt, inte för att det krävs med tanke på graviditeten. Jobba för att det är kul, inte för att det krävs med tanke på ekonomin. Var snäll mot andra människor därför att det känns bra, inte för att de blir sårade ifall du inte är det. Och så vidare enligt samma modell.
Och så det viktigaste: en optimistisk livsinställning utesluter inte att man kan unna sig sköna nervsammanbrott hemma på mattan! Faktum är att livet blir extra kul om man slår i botten ibland. Inget att vara rädd för alltså.
Tack, det behövde jag höra/läsa. Jag är nog ganska nära den där mattan för tillfället och har haft svårt med det positiva tänkandet. Men det finns där, så jag känner mig inte helt tröstlös! Framtiden känns lite oviss, men den kommer att bli bra. På något sätt. Visst?
Ta en sväng på mattan istället för att fajtas med klumpen i halsen och låtsas vara glad när du inte är det.
Jag älskar att komma hem, slänga väskan i väggen och bara sjunka ihop precis på den fläck jag står. En kvart maximal drama och total massaker av ögonmakeup senare mår jag som en ny människa. Och så fortsätter det glada livet igen. :-)
PS. Det enda jag aldrig, aldrig, ALDRIG gör är anklagar mig själv. Jag kan ligga och svära över att någon situation är för j-lig och att jag hatar den, men jag säger aldrig någonsin något elakt eller sårande till mig själv. Bara konstruktiv kritik är tillåten. ”Jag är en idiot som gör allt fel” är bannlyst och uteslutet. ”Jag ska prova göra på ett annan sätt” är ok.
Nervsammanbrott är ingen ursäkt för att inte älska sig själv!
Så oerhört glad jag är för din blogg.Den är mer än en blogg…bloggar har ju minst sagt olika kvalité..
Du skriver så bra, belyser så mycket som kan vara självklart men som åtminstone jag behöver påminnas om.
Jag gillar dig och det du står för som jag kan utläsa av bloggen. Kvalité, positivitet, professionalitet, spontanitet och en härlig lyx och glamfaktor för DIG SJÄLV… Jag är 55 år och vill gärna fika med dig någon gång om det passar. (Jag bor inte i Stockholm men väl i Uppsala.)
Tack snälla! Jag brukar, precis som alla andra bloggare, säga att jag bloggar för min egen skull men det är såklart bara halva sanningen. Lusten att dela med mig av mitt liv och lufta mina tankar i digitalt format har en hel del att göra med er – och när man har världens bästa läsare, då blir resultatet därefter. :-)
Hör av dig nästa gång du är på väg till Stockholm. Jag skålar gärna in våren med dig om jag har möjlighet.
Detta inlägg får mig att dra på smilbanden.
Kommer ihåg när jag skrev till dig om mina sammanbrott inför NY. Och ja,
det löste sig :-)
Samtidigt har jag haft känslan ifall jag gjort rätt. Jag har
pressat mig att ”hitta rätt” och det snabbt. Inte levt i nuet
helt enkelt. Men jag landar mer och mer. Tagit en och annan
lördag när min roomie varit ute och bara slappat, kollat
inspirationsbilder etc. :-)
Ville bara uppdatera dig lite.
Kram