Hur slutar jag vara klängig?

Hej Irina! Jag har en fråga angående attraktionslagen. Jag skrev till dig tidigare och frågade om jag kan få mitt ex tillbaka. Nu har det hänt lite saker, jag mådde superbra och tog verkligen hand om mig själv. Efter en tid ringde jag och frågade om vi skulle träffas, han svarade ja och vi sågs. Det var jättetrevligt och han visade starka signaler på att han fortfarande är kär, faktum är att han till och med kysste mig och pratade om att ge oss en andra chans. Det kändes förstås bra men nu har det gått två veckor och jag har inte hört av honom.

Och här kommer själva frågan: själv vågar jag inte ringa honom, dels för att jag är rädd att bli sårad och dels för att jag inte vill uppfattas som klängig. Min klängighet var anledningen till att han gjorde slut och anledningen till klängigheten var att jag var rädd för att förlora honom.

Hur skall jag göra för att inte vara klängig? Han är inte typen som hör av sig till någon, inte kompisar heller, så jag känner att det blir ändå jag som får ringa. Men mitt stora problem är att jag förknippar telefonsamtal med honom med att bli sårad. Hur se man på en sådan situation?

Det känns så konstigt att ha det här problemet för han är min bästa vän och skulle aldrig såra mig med flit. Men när han känner sig kvävd av mitt kläng backar han och det sårar mig. Men om jag förväntar mig att bli sårad varje gång jag ringer honom så fixar ju attraktionslagen det. Och om jag inte ringer är det ju för att jag fokuserar på rädslan över att bli sårad. Hur skall jag tänka istället?

Svar: Vad bra att du har börjat lägga större vikt vid hur du mår och tar hand om dig bättre. :)

Du har alldeles rätt i att attraktionslagen reagerar på din vibration av rädsla genom att sammanföra dig med situationer där du får anledning att känna ännu mer av samma sak. Här kommer ett förslag på hur du kan skifta tankebanorna så att dina förväntningar och övertygelser gynnar dig istället för att vara till besvär.

Låt oss börja med ditt främsta argument: han är inte en sådan som hör av sig till någon, därför måste jag vara den som kontaktar honom.

Koppla nu in logiken: hur kan han utveckla vanan att höra av sig om det aldrig uppstår något behov? Om du och alla andra i hans omgivning tar på er rollen av jägaren, vad blir då automatiskt hans uppgift?

Det smartaste du kan göra för både dig själv och den här killen är att sluta beröva honom den underbara känslan av längtan. Den är motsatsen till känslan av att någon klänger på en och försöker leva genom en. Ge honom en chans att uppleva utmaningens behag. Att få umgås med någon som är självständig, lite gåtfull och vars hela personlighet utstrålar svåråtkomlig exklusivitet kombinerad med ett genuint intresse för honom.

När han träffar en sådan tjej kommer vilda hästar inte att hålla honom ifrån telefonen! Därför att hon är i harmoni med sig själv och därmed en likadan person som han är – emotionellt fri. Så här lyder grundprinciperna:

Men nog om honom. Som du redan gissade handlar allting om dig – och bara dig.

Det är inte en tillfällighet att du stötte på just en sådan här kille. Han har förmånen att lära dig något du behöver träna på – att känna dig fri. Lägg märke till exemplet han föregår med: oberoende av vad du tycker så kör han sitt race. Han umgås med dig när du är ditt bästa jag och när du inte är det, då tar han avstånd istället för att försöka ändra på dig. Det är exakt samma sak som du behöver lära dig.

Du måste bli bättre på att hålla fast vid ditt välmående och låta attraktionslagen leverera det du vill ha – istället för att lämna välmåendet och försöka fånga in människor som, ironiskt nog, hade kommit till dig själva men som nu inte matchar dig pga. av ditt tillstånd.

Bli den du är – resten ordnar sig automatiskt

Man skulle kunna tro att det är killens backande som gör dig olycklig, men så är det inte. Det som orsakar ditt obehag är att du inte lever upp till den nya versionen av dig själv som denna erfarenhet har skapat.

Varenda gång han dragit sig undan har du bildat dig en allt starkare uppfattning om hur ditt liv borde vara. Du har utvecklat en stark preferens för att vara uppmärksammad, åtrådd, älskad osv. Den större delen av dig har redan identifierat sig med allt det här men du, i din fysiska fokusering, fortsätter stirra på kontrasten som orsakade expansionen. Och det sliter dig bokstavligen åt två olika håll, därav smärtan.

Enda sättet för dig att må bra är genom att börja leva upp till den version av dig som du skapat. Den som är uppvaktad, efterfrågad och populär. Den som väljer istället för att bli vald.

Som parentes kan jag avslöja att jag själv råkade falla för en liknande kille när jag gick i gymnasiet. Varje gång vi stötte på varandra ute på stan blev resten av dagen fantastisk. Men trots att vi båda verkade ha lika kul, och han hade mitt telefonnummer, tog han aldrig första steget till nästa träff. Jag själv försökte “råka” befinna mig på samma ställen som han men efter några fler träffar flyttade både jag och han till olika städer. And that’s it. Jag skrev i min dagbok att han var drömmannen i mitt liv och fortsatte roa mig med dem som var medgörligare.

Fem år senare, precis när jag skulle flytta till Stockholm, hörde han av sig out of the blue och berättade att han inte kunde sluta tänka på mig. Alla mina känslor från tidigare vällde upp och jag meddelade glatt att han var välkommen att följa med över pölen ifall han kände för det. Idén mottogs med stor entusiasm och allt var så gott som klart (jag var halvt euforisk av lycka och halvt nervvrakig av rädsla för att mista honom i sista sekunden)… tills han plötsligt började vela fram och tillbaka. Han började överväga att gå klart sin utbildning, flytta in i en separat Stockholms-lägenhet och sköt därefter upp flyttdatumet med ett år (!).

Då tog jag mig äntligen samman. Det här betydde mer för mig än något annat i mitt liv dittills gjort men jag insåg äntligen att det var mitt eget beroende av honom som satte käppar i hjulen. Så jag lät bli att svara i telefon. Jag lämnade mobilen hemma och drog ut på stan för att ha kul med mina nyfunna kompisar.

Två dagar och fjorton missade samtal senare, fnittrade jag fram ett lättsamt hej och undrade om, den nu ganska orolige, velaren kunde vänta lite medan jag skalade klart moroten jag höll i handen. Veckan därefter var jag lycklig sambo med en kille som var totalt fascinerad av mig och som inte klarade av att titta på en annan kvinna utan att börja tänka på hur mycket bättre jag var. :)

De flesta skulle påstå att det var mitt beteende som gjorde skillnad men det hela går mycket djupare än så. Mitt beteende var en konsekvens av en mental omställning. Jag gick in i ett “jag är oövervinnerlig-läge” och det var den inställningen som manifesterade sig i fysiska omständigheter.

Jag tog tillbaka makten genom att våga strunta i verkligheten och förvänta mig det bästa. Attraktionslagen kan inte neka mig något om jag inte motsäger det, och hade just den här killen inte matchat min höga vibrationsfrekvens hade jag fått en minst lika fin.

Byt ut JAG VILL mot JAG ÄR

Vad är skillnaden, undrar du. Skillnaden är att det är lättare att tänka och bete sig i enlighet med den man är än med det man önskar att man hade.

Börja se dig själv som en framgångsrik person och låt inte frånvaron av fysiska bevis distrahera. Verklighet MÅSTE ändra sig för att matcha din åsikt om den!

Varenda fysisk detalj vi förnimmar har sin början i ett mentalt koncept, dvs. en idé som någon fokuserat tillräckligt intensivt på och som därför blev stark nog att kunna uppfattas av våra fem fysiska sinnen.

Bevisen på allt du önskar dig finns, men än så länge bara i dina tankar (som tolkas av ditt sjätte sinne, känslorna). Om du vill uppleva dem som en fullfjädrad fysisk manifestering måste du först erkänna dem som sanning, oberoende av vad som händer i din omgivning. Och, viktigast av allt, se dig själv som en aktiv deltagare i denna sanning.

Kom ihåg att du och kärlek inte är två separat enheter. Du ÄR kärlek (frihet, hälsa, välstånd, etc.) och därför graviterar allt som bekräftar det till dig automatiskt – med början i känslan.

När du håller fast vid din egen standard dansar universum efter din pipa. När du tappar fokus på den du är och försöker anpassa dig efter vem andra är, då blir både de och du själv missnöjda.

Här är två av mina favoritmotton som du gärna får låna:

Betyder det att jag måste bryta kontakten med den här killen?

Nej. Men du måste frikoppla ditt välmående från honom. Om han kan vara kvar i ditt liv utan att behöva förändra sitt beteende – om han, precis som han är nu, inte hindrar dig från att se dig själv som älskad och åtråvärd, låt honom vara kvar. Om inte – ta ett aktivt beslut. Du behöver varken berätta eller förklara det för honom eller någon annan. Beslutet finns till för dig och det enda du behöver göra är att leva i enlighet med det.

Poängen är att du VÄLJER din väg framåt istället för att automatiskt reagera på vad han vill. Om du fortsätter räkna honom som vän måste det ske utifrån en känsla av att du ser ett värde i vänskapen, inte för att du är tvungen att finna dig i den rollen eftersom han inte låter dig vara mer än så.

Jag har själv några vänner som inte är speciellt bra på att ta kontakt. Orsaken till att jag ändå anser dem vara en del av mitt liv är att vi har så fantastiskt kul när vi råkar träffas. Så länge den tid vi tillbringar tillsammans känns som en ömsesidig glädje (vilket innebär att de är minst lika entusiastiska som jag) är det ok, men jag kallar sådana här slags “vänner” för vad de är – flavor of the day. Eller dagsländor. De som står mig nära är lika måna om att boka in träffar som jag är.

Jag hoppas att dessa rader har skapat lite klarhet i dina funderingar. Och att du alltid kommer ihåg hur fantastiskt du mår när du mår bra. Och att du aldrig mer överlåter makten över ditt liv till något annan.

Lycka till med allt & be happy! :)

21 kommentarer :

  1. Ah, det här inlägget var precis vad jag behövde just nu! Är så förvirrad med hur jag ska känna & tänka då M har flyttat. Det här gav mig en väldigt bra riktning eller vad jag ska kalla det. Tack för det :)

  2. Varmaste kramarna från Stockholm & upp med hakan. Min gissning är att pyssel med dina jättefina tavlor och teckningar hjälper dig uppnå precis rätt humör. :-) Och resten av livet lägger sig i samma bana. ♥

  3. Jag har läst det här inlägget flera gånger tidigare, men det känns otroligt talande att det dyker upp igen just nu! För ett par månader sedan tog jag mig äntligen i kragen och bröt med en kille som alltid backade undan när jag kom honom nära. När sorgen hade lagt sig började jag må otroligt mycket bättre… Och vad händer? Jo, det landar en riktig kanonkille rakt i mitt knä. Vi har träffats några gånger och hörts av varenda dag sen vi sågs första gången. Men jag har lite plåstertendenser och igår efter att vi hade skilts åt blev jag jättestressad över att vi inte sagt något om när vi ska ses igen. När jag kom hem läste jag det här inlägget och kunde sedan somna med ett leende på läpparna… Sen drömde jag att jag fick ett sms om att han vill ses ikväll :) Tack Irina, din blogg är ett fantastiskt stöd!

  4. Hej Irina,

    Tack för din blogg – du inspirerar!

    Varför skriver jag till dig? Jo jag vill applicera attraktionslagen i mitt liv för jag tror verkligen att det fungerar. Frågan är bara hur börjar jag? Vad är första steget? Hur gör jag det rent praktiskt?

    Det finns massor av delar av mitt liv jag vill förändra. Har social fobi, deprimerad emellanåt, svårt att tro på mig själv, väldigt ensam osv. (Tragiskt det låter) Är egentligen en helt vanlig tjej som vet att det är mina tankar om mig själv som skapat mitt liv.

    Om du får tid så skulle jag bli sååååå glad om du kunde ge mig några tips!

  5. Ida: Loving this! :-) Förstår du nu varför man inte är beroende av hur pålitliga andra är? Så länge attraktionslagen är konsekvent (och det är den minsann) är läget alltid under kontroll. Enjoy den nya hunken!

    Lina: I ett nötskal: du börjar med att a) lägga märke till vilka trevliga saker som börjar hända dig varje gång du hållit kvar dig i gott humör lite längre och b) se dig själv som ett kul projekt i ständig utveckling. Du är perfekt i din “ofullständighet” (med social fobi och för få vänner) därför att du när som helst kan få det du önskar dig… men hamnar då på en ny plats i livet där du igen önskar dig något… och så får du uppleva även det – varefter du igen hittar något att önska – osv.

    Depressionen du känner har att göra med att du ser din nuvarande livssituation som slutgiltig och låter den definiera dig. Du säger “Det jag ser omkring mig nu är det enda jag har att leva med. Punkt.” Vad du glömmer är att ditt aktuella liv har fått dig att önska en massa förändringar. Och vad du inte har vetat förrän nu är att det inte är du som ska organisera alla de förutsättningar, människor och situationer som kommer att utgöra nästa skedet av ditt liv. Din enda uppgift är att vara nyfiken, hoppfull och öppen för förändring. Och att hitta små trivselkorn precis där du befinner dig nu. That’s it. :-)

    Jag ska snart publicera ytterligare en arkivguide från Guideshoppen. Frågan där är formulerad lite annorlunda än din men handlar i grunden om samma sak, vilket framgår av svaret.

    Ta också en titt på dessa två guider: klick | klick.

    PS. Förhållandet med sig själv och sig själv är egentligen det enda viktiga (resten av ens liv är bara en reflektion av detta förhållande) och jag kommer garanterat att skriva mer om självkänsla så fort jag har mer tid.

    Emma: Tack! :-)

  6. Vilket bra inlägg! Märker att jag lätt hamnar i gamla hjulspår gällande just relationer, både med vänner och pojkvänner. Hur frikopplar man egentligen välmåendet från andra på bästa sätt? Jag har lätt att känna mig ensam när andra inte hör av sig till mig, eller inte har tid att träffa mig, vilket såklart leder till mer känslor av ensamhet. Just här har jag kört fast! Vad kan man distrahera sig med när man börjar älta? Jag har ju märkt att när jag lyckats släppa såna här tankar så börjar vänner höra av sig från alla möjliga oväntade håll, men så halkar jag tillbaka igen efter ett tag. Hur släpper jag det motstånd som jag verkar ha byggt upp?

    Tack för en fantastisk och inspirerande blogg!

  7. Inse att du inte är ensam. Du är faktiskt i världens bästa sällskap – i ditt sällskap! Samma sällskap som du vill att dina vänner och pojkvänner ska vilja umgås med. :-)

    Börja nu underhålla och utforska den person du älskar mest i hela världen (jepp, dig själv). Bjud ut dig på café, håll en sightseeing, besök ett gym, gör något kreativt typ skriv, måla, inred eller liknande, läs en bok, lär dig något nytt (jag lärde mig webbdesign medan jag bodde i Nynäshamn och var uttråkad), ta första steget till en ny karriär eller vad som helst annat som känns trevligt.

    Och du kan självklart ta initiativet och höra av dig till någon annan när som helst. Försök göra det utifrån en känsla av uppskattning istället för en känsla av behov. En person som redan har kul attraherar lätt fler som vill ha kul, en som är nedstämd och behöver konstgjord andning attraherar… well, det kan vi hoppa över.

    Lycka till med allt och använd våren på bästa sätt! :-)

  8. Åh vilket bra svar! Det där med att utgå från en känsla av uppskattning istället för en känsla av behov var precis vad jag behövde höra! Det säger ju sig självt att det inte blir så livat när man försöker tvinga fram roligheter ;)

    Fick en insikt efter att ha läst vad du skrev: varför skulle tiden jag spenderar i mitt eget sällskap vara mindre värd än tiden jag spenderar i andras sällskap. Från och med nu tänker jag se de perioder där jag känner mig “ensam” som tillfällen att göra precis vad jag vill och investera i mitt eget välmående.

    Nu ska jag roa mig med en solig vårpromenad :)

  9. Så låter en riktig livsnjutare! Have fun, både i ditt eget och i andras sällskap. :-)

  10. Otroligt!!
    Jag är i EXAKT DENNA SITUTATION!!
    Allt, bokstavligen ALLT det du skrivit stämmer in på mig och den killen som det gäller för min del! TACK, jag behövde läsa detta just nU mer än nånsin på länge!
    SKönt! TACK! TACKSAM FÖR ATT JAG HITTADE DETTA INLÄGG JUST NU SÅ ATT JAG KAN TA ÅT MIG DET OCH SLAPPNA AV I TANKARNA LITE! =)

  11. Jep, bara det bästa är gott nog. Så relaxa, läs det här, ställ om siktet och enjoy resultatet. :-)

  12. ..Jag vet också att mitt liv inte BARA kretsar kring Honom och att vi lever våra egna liv liksom och inget annat vill jag heller, men jag blir ju så frustrerad, besviken och arg på MIG själv (fast jag vet att jag inte ska vara det eftersom det är negativa känslor, men det är så svårt!) eftersom jag redan hade bestämt för mig själv för, ja, nu blir det TVÅ gånger sedan, att jag INTE skulle skriva nåt till Honom utan låta HAN skriva först nästa gång, just för att få den där “effekten” som su beskriver, få honom att tänka och undra/längta efter mig och inte förvänta sig att jag ska börja prata/skriva nåt VARJE gång! Ändå så kunde jag inte hålla mig förra gången (för 10 dagar sen då jag nästan hade kunnat “släppa” tankarna ganska bra på honom, men ändå hade jag dagarna innan, önskat, kännt en stark önskan om att få prata med Honom. Och då när jag va online o samtidigt gjorde annat på datorn också, såg jag helt plötsligt att han var online och DÅ kunde jag inte hålla mig utan skrev till honom o vi chattade då! Jag fick blandade känslor då, för jag tycker fortfarande att jag är för klängig, för “på” och det är det jag INTE vill vara! Han tycker ju om och bryr sig om mej, men han “låter ju mig vara”, varför kan inte jag släppa min och bara känna samma sak som han??!! :O Även om vår chatt var positiv och jag va superglad och uppe i varv som en duracell kanin efteråt haha! =) Men sen tänkte jag att nu, nästa gång får jag hålla mig!

    ..och så helt plötsligt så hände exakt samma sak imorse och ändå så kunde jag inte hålla mig och jag blir så himla sur på mig själv för det känns ju som att jag bara gjort mig själv en otjänst ÄNNU en gång till nu och tagit vår relation och min manifestation om oss i framtiden, ett steg bakåt istället för ett steg närmare oss, när jag inte låter honom få undra o så om mig istället. Visst, jag SKA inte göra om det en tredje gång nu utan nu så SKA jag hålla mig tills Han skriver/hör av sig och gör han inte det så skriver jag bara Grattis när han fyller år i Januari sen o inget mer! Jag vet att det blir värre om jag nu går och oroar mig över detta eller om jag ältar detta va? Jag vet, jag ska försöka släppa det nu och låta han och detta ta sin tid!
    Eller tänker jag rätt? Andra tips?

  13. (P.s. Det där med vännerna känner jag (tyvärr) alltför väl igen gällande mig själv också. D.s.)

  14. Försök att inte “övertänka” hela grejen nu. Bara slappna av och hitta det goda humöret så kommer impulser och idéer som gynnar dig på köpet. För det finns faktiskt inga regler huggna i sten, inspirationen man behöver dyker upp i samma takt som nya, unika situationer uppstår – förutsatt att man är avslappnad nog att uppfatta den. No worries alltså. Ett kärleksförhållande ska vara en glädjekälla, känns det som ett stressmoment… ja, vad är det då för idé med att stressa över att hålla kvar det? ;-)

  15. Tack för de lugnande orden! =)
    Tror det blir ännu lättare när jag snart åker iväg på en långresa till Australien, med nya upplevelser, utmaningar, nya intryck, miljö och männsikor! Blir nog lättare att fokusera på nytt o sånt jag mår bra av! Kanske också svårare när jag e kvar här hemma o bara går o vantrivs o väntar på att få åka iväg äntligen? Ville bara härifrån o velat ganska länge så det ska bli så skönt! Hitta mig själv på den där resan =)

    Nej, det håller jag med om, det är mer att jag inte vill stressa upp honom för han är så lugn o harmonisk i sig och får mig alltid att bli lugn och harmonisk när jag umgås med honom, Svårare nu när vi e på olika platser i världen och jag inte vet om eller när vi kommer träffas igen, men jag vet ju att jag inte ska tänka så å inte oroa mig utan tänka att det sker när tiden är inne sen =) Jag vill bara att HAN ska va den som undrar o blir nyfiken på hur jag mår o va jag gör =)

  16. Hej, det var jag som skrev frågan för snart två år sedan.
    Det som blev den första lösningen för mig var när jag insåg att det var inte telefonsamtalet i sig som gjorde mig klänging utan min syn på tesefonsamtalen. När jag ringde honom med tanken att “det här telefonsamtalet får mig att verka klängig” så ändrades mitt sätt till just klängig.
    Jag la helt enkelt om mina tankebarnor och ringde bara när jag kände en stark längtan efter att prata. Plötsligt blev jag den glada trevliga tjejen som ringde med en positiv atityd och som dessutom var trevlig att prata med.
    Det hjälpte verkligen mycket och efter någon månad var problemet med klängighet som bortblåst.
    Jag började dessutom sätta mitt eget välbefinnande i fokus så till den grad att ingen annan längre kan påverka mitt humör mot min vilja (förutom min mamma).

    Det fungerade verkligen. Killen som jag skrev om blev sjuk i en svår depression. (den där typen när man sitter och skakar i fosterställning) Men inte ens att han mådde så dåligt fick mig att må sämre. Jag fortsatte att klättra på min humörtrappa och jag manifesterade allt ifrån en ny fräsch lägenhet till ett skivsläpp.
    Som alla som läser den här boggen säkert kan lista ut så förstod atraktionslagen att jag och killen inte längre vibrerade på samma nivå.
    Själv behövde jag inte ens fundera på situationen, jag mådde bra där jag var och kände mig trygg i mig själv och i min relation.
    Jag åkte på semester i en vecka och när jag kom tillbaka möttes jag av all världens möjligheter i sverige, hade det fantastiskt och njöt av hösten.

    Men det var svårt att få tag i min kille, tillslut träffades vi i alla fall och han förklarade att han ville göra slut. Han hade inga känslor för mig alls.
    Så här i efterhand tycker jag att det är ganska självklart för han är deprimerad, älskar inte sig själv och är därmed okapabel till att älska nägon annan.

    Nu kanske du undrar: “kommer det inte ett problem i den här texten snart?”

    Nej det gör det inte. För jag insåg att det var inte Killen som gjorde slut med mig. Det var jag som manifesterade uppbrottet så att jag kan fortsätta leva mitt liv och få nya möjligheter.

    Jag känner mig som en champangekork som har varit fast på botten av oceanen. Det var ganska trevligt och mysigt där nere, det som höll mig fast var en trygghet och jag trivdes. Men i samma sekund som jag släpptes fri gjorde jag som alla korkar, jag sköts iväg mot vattnets yta och det med en sån fart att jag knappt hinner med själv.

    Det är fruktansvärt roligt, men ibland blir jag skrämd av hastigheten och längtar tillbaka ner till botten. Jag vet inte vad som väntar mig riktigt, eller egentligen vet jag väl det för framtiden skapas, i skrivande stund, i mitt huvud. Ju närmare ytan jag kommer desto ljusare blir det och desto mer energi och livslust får jag.

    Det enda jag möjligtvis fundrarar över är hur jag skall förhålla mig till killen på botten. Jag tycker fortfarande om att prata med honom och vill fortsätta vara hans vän. Även om jag ännu inte har hört av honom sedan uppbrottet för fyra veckor sedan. (Så om någon har ett gott råd mottar jag det gärna)

    Att släppa taget om en verklighet som man har levt med i sex år är skrämmande. Men idag vet jag vem jag är och vad jag vill. Och det finns ingenting som kan stoppa den här korken från att ta sig hela vägen upp till ytan.

    Tack!

  17. Åh, vad jag älskar att läsa dina rader. :-) Ett stort grattis till flytet och upplevelsen av dig själv i bästa version!

    Jag tror att du underskattar ditt bidrag till den där killens välmående. Det är just ditt sätt att älska livet och njuta av det oberoende av omständigheter – att vara ett livslevande exempel på lycka, istället för en bekymrad teoretiker som förespråkar den – som inspirerar andra till samma inställning. Det här är det enda du egentligen kan göra för någon annan, resten är upp till dem. Umgås med killen på vilket sätt som helst (eller inte alls) så länge interaktionen ger dig positiv energi och inte får dig att tappa balansen. Inget mindre har något värde, varken för dig eller för honom.

    Varma kramar från andra sidan skärmen. Lycka till med fortsättningen! :-)

  18. Hej Irina!=)
    Jag läser din blogg & det du lägger ut, du är härligt inspirerande=) Det jag funderar över är just det här om jag träffar män som verkligen jobbar väldigt mycket & har knappt någon fritid så det ej har tid att träffas. Vad beror d på att jag sänder ut sådana energie då jag verkligen tar mig tid till mig själv & vad är bästa sättet att förändra d på? Tacksam för svar! Kram Angel

  19. Det är så skönt att få bekräftat att jag som kvinna har rätt att välja :). Jag har rätt att välja det liv som får mig att bli lycklig och må bra! Jag får lov att välja det jag vill ha i mitt liv :)! Tack för en mycket inspirerande läsning!

Kommentarfunktionen är avstängd.