Kan jag vara lycklig trots att mamma inte är det?

Hej! Jag vill tacka för en alldeles underbar blogg! Jag har genom den fått mer klarhet och vet hur jag ska göra för att handskas med egna ”problem” och energitjuvar. Men jag befinner mig i en situation som känns väldigt trasslig, jag skulle vara så tacksam om jag kunde få höra ditt sätt att se på den.

Min mamma gick in i väggen för tio år sedan. Hon har periodvis varit psykiskt sjuk, legat på sjukhus flera månader i sträck och äter fruktansvärda mängder medicin. Detta är någonting som jag och min syster har växt upp med. Det är en väldigt luddig bild man har av mamma, men jag har valt att försöka se (även om det är skitsvårt) den verkliga personen där inne, en som är otroligt kreativ, ödmjuk och kärleksfull.

Jag har också, precis som hon, haft noll självkänsla men har äntligen kommit ur den negativa spiralen och tron om att man är älskad genom andra. Jag har alltså själv mått otroligt dåligt om inte alla älskade mig och om jag inte blev omtyckt vart jag än kom så kände jag mig värdelös. Och bara för några veckor sedan så bröts jag ner totalt, jag var på botten och planerade hur jag skulle ta mitt liv. Jag hade just då under ett par veckor bott hos min mamma.

Jag flyttade hemifrån tidigt för att satsa på det största intresset som var dansen. Efter att ha rest runt och alltså inte bott ”hemma” på många år, kom jag hem, hade tappat intresset för dans som var det jag kunde identifiera mig, var förvirrad över vem jag var och bara gick hemma likgiltigt och fylldes omedvetet på med min mammas negativa energi. Vändpunkten kom utav en slump, en vän som var medveten om min situation tog med mig på meditation, jag lärde mig att lyssna inåt, följde upp med flera meditationer och förstår nu värdet av mig själv. Har insett att det inte finns någonting negativt med att tycka att man själv är bra, vilket är det synsättet jag växt upp pga. mamma. Jag har börjat leva på riktigt, inser att jag inte behöver vara i ett speciellt fack eller ha andra personer att identifiera mig med för att veta vem jag är. Jag är fullkomligt nöjd med att bara vara, och eftersom man befinner sig i ständig utveckling så gör jag det jag vill och känner för just i stunden och har börjat njuta av livet på riktigt. Jag har sagt ifrån till min mamma, för första gången. Jag fick också en egen lägenhet, superbra jobb, superbra vänner när jag bara bytte inställning och sätt att se på saker.

Men här kommer det jag tycker är svårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mamma och min syster, dom är ju så nära, men befinner sig i den negativa spiralen jag var i innan. Jag vet att jag bara ska ”titta bort” men det är så svårt.

Mamma har haft ett väldigt svårt liv (jobbigt äktenskap, flera dödsfall osv.) En dag när jag var tio år kom polisen och hämtade henne, jag fick förklarat att hon var psykiskt sjuk… och började se mönster i hennes märkliga beteende, varför hon pratade osammanhängande, ändrade helt på vissa åsikter, skällde ut mig utan anledning osv. Idag lever hon totalkvävd av mediciner. Hon är hemma sjukskriven, rädd för världen och andra människor och med otroligt dåligt samvete för att ha orsakat mig och min syster så mycket skada. Hon har inga pengar och säger själv att hon är slut som människa.

När jag ser den här bilden av mamma blir jag så ledsen. Jag har innan ältat hennes problem med henne men nu sagt ifrån. Sagt att hon måste ta tag i dem och jobba med självkänslan. Men det är så svårt att umgås normalt med henne eftersom det är så otroligt negativ energi runt henne, man kommer bara in på problem. Jag försöker styra det till att prata om någonting positivt, få henne att tänka ur ett större perspektiv, på vart hon vill komma, hennes drömmar och mål… men det landar alltid på att hon inte kan göra något eftersom hon äter medicin och inte har pengar. Hon ser sig själv som ett offer och frågar sig vad hon har gjort för fel för att dom på sjukhuset proppar i henne så mycket piller. Hon har alltså nu lagt allt ansvar på dom, dom styr hennes liv och det var tydligen en i personalen som enligt henne har sagt att ”ingen arbetsgivare vill ha henne”.

Då vill jag såklart vinkla in henne på spåret att hon är sin egna person, sin egna chef, HON bestämmer vad hon är för slags människa och INTE dom. Men det sättet att se på livet finns inte. Jag blir bara, enligt min syster (som fortfarande är i stadiet där hon sitter och ältar med mamma), elak och oförstående. Jag vill så gärna att dom ska förstå samma sak som jag har förstått, men vet att jag inte kan få någon annan att tänka på det viset förrän dom själva är redo.

Hur ska jag förhålla mig till detta? Jag känner att det är så svårt att behålla min egen goda energi, och att det kräver så mycket att bara umgås. Jag har funderat på att säga att mamma får höra av sig när hon börjat respektera sig själv. För det är ju exakt DÄR problemet grundar, men hon är inte medveten om det. Hon tror att problemet ligger i just medicinerna, alla skador, ekonomin mm… Som jag fattar det så är det fel av mig att gå ner på hennes nivå och försöka få henne att inse det. Mitt liv är så bra och jag mår äntligen bra på riktigt i mig själv, men detta stör min energi så otroligt mycket!

Svar: För det första: ett stort grattis till dina framgångar! Du har lärt dig det viktigaste som finns, hur det känns att vara dig själv. Och egentligen vet du redan svaret på din fråga men jag hjälper gärna till genom att upprepa det högre och tydligare. Låt oss först sammanfatta ditt önskemål:

Mamma, sluta ge bort makten över ditt välmående till andra! Jag har svårt att må bra så länge du gör det.

Ser du ironin? ;)

Var inte orolig, du är i gott sällskap. Jag själv, och varenda annan människa på jorden, halkar med jämna mellanrum in på det här spåret – speciellt om personerna som beter sig ”fel” är såna som står en väldigt nära. De goda nyheterna är att det är möjligt, och dessutom relativt enkelt, att återfå balansen. Så fort man rensat huvudet på följande:

• Det går inte att slappna av innan krisen är över.
• När man älskar någon finns man där i nöd och lust.
• Den som är stark har en skyldighet att hjälpa de svaga.
• Den som flyr från problem är ansvarslös och omogen.
• Om man inte uppoffrar sig för andra får man själv ingen hjälp när man behöver.
• En god dotter tar hand om sin mor. Hon gav en liv, nu är man skyldig henne sitt.
• Att roa sig medan ens kära lider är höjden av egoism och kan i värsta fall klassas som sociopati.
• Om något hemskt händer medan man ägnat sig åt annat än att aktivt delta i problemlösningen ligger det på ens samvete.

Jag behöver säkert inte göra listan längre, du är garanterat bekant med innehållet. Erkänn att du använder det flitigt för att köra över budskapet från ditt inbyggda navigationssystem som VRÅLAR om att du bör backa bort från situationen omgående. Och du är inte ensam. Det är svårt att leva längre än några dagar på denna jord utan att börja tränas till att ta andra människors känslor och åsikter i betraktande när man fattar beslut.

Vad som händer just nu är att du instinktivt känner dig dragen till ett enklare, behagligare, problemfriare liv – men vågar inte följa instinkten utan att få bekräftelse från din syster och din mor. Du vill så gärna att de gör dig sällskap, eller att de åtminstone instämmer i att ditt val är korrekt.

Din uppgift är att börja lita på dina impulser UTAN bekräftelse från din mor och syster.

Upprepa följande tills det sitter i ryggmärgen:

Mitt välmående är huvudprioritet och mitt ansvar till 100%. Det är inte min mammas uppgift att vara en trevlig syn. Det är min uppgift att flytta mig, både fysiskt och mentalt, så att jag har en älskvärd utsikt.

:: Läs resten av den här guiden i min bok #attraktionslagen. Du hittar den här. ::