Hur attraherar man rätt sorts vänner?

Jag är 23 år och har under flera år haft väldigt negativa tankar kring mig själv, låg självkänsla, efter att ha läst om attraktionslagen för några månader sen har jag börjar förstå mer varför mitt liv och mina relationer till folk ser ut som de gör idag. Kan inte påstå att jag har särskilt mycket vänner och det är något som verkligen kan få mig att deppa ihop, jag hittar gärna på saker och jag vill ha kul och leva livet, men med tanke på att jag har så få vänner går jag ofta miste om just det, inte så kul att göra saker själv, ofta kan jag välja att vara med någon jag egentligen känner att jag inte får ut något av bara för att jag inte vill vara ensam.

De vänner som jag oftast umgås med är lika mig till sättet, alltså ganska dålig självkänsla och har lätt att tänka negativt om sig själva, jag tycker jättemycket om dem såklart men jag känner att jag bara attraherar den här typen av människor i mitt liv. Jag längtar verkligen efter att hitta vänner att vara med som ger mig energi, som inte speglar mig så mycket, jag vill inte ständigt attrahera den här typen av personer till mig, jag är så trött på det och det tråkar ut mig. Har försökt att söka mig till personer med mer positiv energi och bra självkänsla men oftast funkar det inte så bra att umgås, tror att jag lätt går in i nån typ av offerroll och bara känner mig otillräcklig, och vi kan liksom inte mötas, som att våra vibrationer är på helt olika plan.

Snälla Irina kan du ge mig några råd om hur jag ska gå till väga för att ändra på det här mönstret?

Svar: För det första: ge dig själv lite cred. Att känna sig begränsad är helt logiskt så länge man utgår ifrån att verkligheten funkar på det sett du blivit lärd tidigare. För allvarligt, vad kan man göra om man är obekväm med sig själv? Och hur kan man annat än bete sig i enlighet med det man känner? Ha därför överseende med din tidigare offerroll. Du har gjort det bästa du kunde med tanke på omständigheterna, allt är under kontroll och ingen skada skedd.

Men nu är du alltså redo för nästa steg i livet, och det kommer att gå hur bra som helst så fort du slappnar av och vågar känna dig värdig din önskelivsstil. För du har rätt, de yttre omständigheterna kommer inte att skifta innan du förändrar din relation till dig själv. Jag citerar dina egna rader för att lyfta fram det här extra tydligt:

Har försökt att söka mig till personer med mer positiv energi och bra självkänsla men oftast funkar det inte så bra att umgås, tror att jag lätt går in i nån typ av offerroll och bara känner mig otillräcklig…

Låt oss ta en närmare titt på orsaken till att du känner dig otillräcklig.

:: Läs resten av den här guiden i min bok #attraktionslagen. Du hittar den här. ::

———————————-

Några ord om min personliga erfarenhet

I början av åttan hamnade jag i en svacka. Jag hade vuxit ifrån de befintliga kompisarna och tyckte inte att jag hade något gemensamt med andra i min skola heller. Tack och lov kände jag aldrig att det var något fel på mig… men vad har man för nytta av sitt eget fina jag om det inte finns någon att fira med? Jag kände mig ensam och önskade intensivt att jag hade intressantare vänner, vilket självklart påverkade humöret. Efter att ha genomlidit första terminen på det här sättet beslöt jag till slut att försöka ha kul i alla fall, så gott det gick under omständigheterna. Konsekvenserna kom som ett brev på posten! :-)

Så länge man anser sig själv vara en intressant och älskvärd person OCH höjer humöret till rätt nivå MÅSTE motsvarande umgänge uppenbara sig.

I mitt fall hände följande: en supertrevlig kille (som jag inte hade lagt märke till tidigare) från parallellklassen blev kär i mig och de halvslöa rasterna förvandlades plötsligt till rena cirkusen. Juljobbet och anskaffning av familjens nya hund resulterade i närmare kontakt med de populäraste niorna (som jag i hemlighet hade önskat vara kompis med men inte ansett vara ett ”realistiskt” alternativ) och Konrad, som hela tiden gått i min klass (!), visade sig plötsligt vara exakt en sån vän jag alltid drömt om. Sen rullade det på av bara farten och blev bättre och bättre hela tiden. Sommaren efter nian blev jag ihop med en kille från en annan stad, hälsade på honom där och upptäckte att stället kryllade av människor jag ville umgås med (däribland Torbjörn, the best of the best). Och så fort jag fick upp farten stötte jag på intressanta personer överallt, var jag än befann mig.

Min version av självkänsla

Många blir förlägna och får tunghäfta om de blir ombedda att berätta varför de är fantastiska. Jag hör inte till dem. Jag kan rabbla upp en miljon saker som jag avgudar hos mig själv och som gör mig otroligt stolt och lycklig över att vara just jag. Det kan vara bagateller typ ”jag äskar att heta Irina eftersom det låter lika vackert som jag är” till lite större som att ”jag är multikulturell och kan därmed uppleva fler dimensioner av socialt umgänge”. Jag älskar min nyfikenhet, min lättsinnighet, mitt intellekt, min beräknande sida, mitt skratt, min flexibilitet, min envishet, min förmåga att få andra att känna hur mycket jag älskar dem, mitt utseende (listan på läckra kroppsdelar är låååång) och bla, bla, bla… i all oändlighet. ;-)

Jag tycker tom. att mina brister är charmiga – därför att de ger mig chansen att utveckla ännu fler saker att bli stolt över. Jag älskar min potential!

Den här listan är såklart inte en jag läser upp för andra (om inte de frågar, haha), däremot ligger den som en djup övertygelse (= sanning) inom mig och skapar därmed bilden omgivningen får av mig utan att jag behöver säga ett ord. Också mina impulser, beslut och handlingar filtreras genom min inre sanning.

Jag respekterar mig själv mer än någon annan i hela världen. Jag är i första hand ansvarig inför mig själv, alla andras åsikter och önskemål har lägre prioritet därför att det är mig själv jag måste leva med, jag ÄR ju jag. Att ha en otrevlig stämning ”hemma” är det värsta som finns!

Jag ser mig som en emotionell ensamvarg (i betydelse att mitt välmående är självständigt och obundet till andra) och förväntar mig inte att mina vänner ska göra mig lycklig genom att ge mig bekräftelse så att jag ”får” känna mig behövd, älskad och värdig. Att de finns i mitt liv är i stället en konsekvens av att jag tar hand om mitt eget välmående själv och därmed är en matchande komponent till dem som är lika självständiga.

Om någon är ointresserad av mig, eller är kritisk… tar jag det inte personligt. Jag blir själv ointresserad av att umgås med personen och i stället ännu fastare besluten att hitta någon som gillar mig. Jag tycker att det är helt naturligt att man inte kan vara älskad av alla men jag vet samtidigt att det inte råder brist på underbara människor som passar ihop med mig.

Om jag blir ombedd att göra något jag inte vill…. anger jag vilken orsak som helst (den som lämpar sig bäst för situationen) och låter bli att gå emot min egen vilja. Ifall jag inte kan övertyga mig själv om att nyttan av att låta bli är större än nyttan av att ställa upp lägger jag mig först i linje med det som önskas mentalt och säger därefter ja med genuin entusiasm. Jag gör alltså det jag då gör FÖR MIG. Alternativet säga ja och genomlida det man gått med på att göra är INTE ett alternativ!

Om jag ”borde” skämmas…. Jag anser ibland att jag hade kunnat handla på ett lämpligare sätt men känner aldrig skam eller förakt gentemot mig själv. Never ever! Jag behöver aldrig förlåta mig själv därför att jag aldrig dömer mig själv.

Om jag upptäcker något negativt hos en vän… Det finns inga perfekta människor och, som vi redan har konstaterat, ligger det i ens eget intresse att vara rädd om humöret och sin känsla av uppskattning. Därför är jag väldigt flexibel i min fokusering när det gäller vännerna. Om något hos dem råkar trigga obehag (händer tack och lov väldigt sällan) gör jag genast mitt bästa för att vända bort uppmärksamheten och minnas vad det är jag älskar hos dem. Funkar utmärkt!

Min syn på vänner och vänskap

Hur många vänner man har tid och ork med är väldigt individuellt, personligen är jag mer för kvalitet än kvantitet. Jag är jättekräsen när det gäller umgänget och väljer hellre att tillbringa tiden i mitt eget sällskap om inte rätt person finns tillgänglig. Höga krav innebär inte att man lider brist på människor som lever upp till dem. Här kommer en lista på vad jag uppskattar mest hos mina vänner och orsaken till att jag aldrig kommer att nöja mig med mindre:

• Självrespekt. Mina vänner är inte mina beundrare. De känner sig inte underlägsna mig och ser inte mig som överlägsen eftersom de är stjärnor i sina egna liv.
• Livslust. Mina vänner är lekfulla, nyfikna på omvärlden och gapar gärna efter mycket (utan att mista hela stycket). What’s not to like?
• Humor. Jag föredrar skarpsinnigt sarkastisk, på gränsen till oanständig och ju mindre politiskt korrekt desto bättre. Check, check and check.
• Talang. Att ha liknande intressen är viktigt men det är minst lika viktigt att ha fördjupade kunskaper i olika ämnen, så att man kan vidga varandras vyer. Varenda en av mina vänner vet saker som jag knappt kan uttala. Och sånt gör mig imponerad.
• Open mindedness. Att leva ”normalt” är trist. Att ha normala vänner är lika trist. Mina vänner har hört ”allt” och är mycket mer roade av mina äventyr än vad de är chockade. Jag vet också vad de är kapabla till. Ibland är jag den enda som vet… Och jag älskar detaljerna!
• Lojalitet. Ingen av mina vänner skulle någonsin avslöja saker jag berättat för dem i förtroende. Ever. Nej, inte ens om jag blev världskändis och pressen mutande dem med miljoner.
• Initiativförmåga. Ensidig vänskap är ingen vänskap. Jag har förmånen av människor som ringer upp mig, stämmer träffar, korsar hav och erbjuder både praktisk och moralisk support när sån behövs.
• Emotionellt oberoende. Jag är en sån som flyr så fort någon försöker göra mig till centrum av sitt universum. Mina vänner bryr sig om mig, men skulle klara sig alldeles utmärkt om jag försvann från jordens yta i morgon. Så jag stannar kvar och njuter av friheten.
• Storsinthet. Vi lever efter principen: mitt är ditt och ditt är mitt. Millimeterrättvisa äga ej tillträde. Men inte heller övertramp åt andra hållet. Ett nej respekteras alltid utan sura miner och misstanke om onda avsikter.
• Karisma. När vi visar oss ute tillsammans smälter de aldrig in i tapeten medan jag badar i skenet av strålkastaren. Självsäkerhet är sååå sexigt! Jag älskar att mina vänner får komplimanger lika mycket som jag älskar att få såna själv.
• Familjekänslan. Eftersom jag inte bor i samma stad, eller ens land, som mina bästa vänner skulle hela grejen kunna rinna ut i sanden. Men det gör den inte. Vi kan hålla en paus i umgänget hur länge som helst och ändå känna oss precis lika bekväma med varandra som tidigare så fort vi träffas.

Som sagt, vi är alla olika och det här är alltså saker som betyder mycket för mig personligen. Väldigt mycket. :-)

Jag hoppas att den här guiden har besvarat din fråga och bidrar till nya synvinklar och inspiration inför nästa steg i livet. Kan bara komma på en enda grej att tillägga:

Mitt bästa råd gällande… allt:

KÄNN DIG FRAMGÅNGSRIK! Jag själv struntar i om det finns fysiska bevis på den livsstil jag vill leva eller inte. Jag är en del av den i alla fall och njuter av hela grejen i fantasin tills manifesteringarna infinner sig. Och eftersom jag njuter av fantasin så måste de komma. Och kommer. :-)