Hur kommer jag över min oro och panikångest?

Joel: Hej Irina! Jag har följt din blogg ett tag och läst mycket om LOA ändå lyckas jag inte få det jag helst av allt vill.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt orolig och stressad av mig. Jag oroar mig för allt; för mina föräldrar, mina barn, jobbet, min hälsa, osv. Så fort jag släpper något hittar jag något nytt att oroa mig för. Detta har lett till panikångest och bekymmer. Jag får hjärtklappning, tryck över bröstet och det känns som om jag ska dö. Jag blir dålig i magen så gott som varje dag och får hemska kramper. Detta påverkar mitt jobb, min familj och min fritid. Jag är alltid rädd när jag vaknar för jag är orolig över hur dagen ska bli. jag försöker att tänka att allt blir bra men har svårt att tro på det när jag vaknar varje morgon och får springa på toa och mår dåligt. Ibland är jag rädd att jag håller på att bli galen. Mina barn ser att jag inte mår bra och jag är rädd att jag påverkar dem med mina negativa känslor. Jag har inte haft en relation på fyra år – jag har inte ens dejtat någon. Jag vågar knappt gå ut ifall jag blir dålig i magen. Det är svårt att tänka rätt när man känner fysisk smärta. Jag har varit hos doktorn flera gånger. De vill bara att jag ska äta antidepressiva tabletter. Jag har läst om din panikångest men lyckas ändå inte vända mina tankar och känslor.

Kan det vara för sent? Kan man tänka negativt så länge att det inte går att vända? Jag uppskattar om du kunde hjälpa mig med dina kloka tankar.

Svar: Jag kan med all säkerhet svara nej, det är ALDRIG för sent – därför att varje nytt ögonblick ger dig möjlighet till en ny tanke som drar i väg i en riktning som ger dig lättnad. ”Felet” du gör är att du försöker hoppa för långt, du försöker utifrån din position i oro och rädsla förflytta dig hela vägen till hopp och glädje. För långt! Mitt förslag: sök tankar som gör dig förbannad. T. ex. så här:

Alltså nu räcker det! Det här börjar bli sjukt mycket mer än jag är beredd att stå ut med. Varför i hela h-te ska jag alltid bära ansvaret för allting på mina axlar? Visst, det gäller att ha lite framförsikt men som jag håller på nu, får jag verkligen det jag vill ha i gengäld? Känner jag tryggheten av att ha tillvaron under så god kontroll? Nooooo! Jag mår värre än någonsin! Jag känner mig fången i mitt eget liv. Allting jag säger mig älska och behöva – mina barn, föräldrarna, jobbet, hälsan – de är inte en glädjekälla, de är en förbannelse! Ju mer jag försöker ta hand om dem, desto mer av mig behöver de och desto mer föraktar jag dem eftersom det känns som att jag aldrig räcker till eller lyckas hitta en lösning.

Så nu skiter jag i er alla. Om ni går under bara för att jag inte tänker på er 24/7, so be it! Om jag själv går under för att jag slutar vara er slav, so be it too. Vad som helst är bättre än det jag levt hittills. Jag är så himla trött på att ständigt kalkylerar flera steg i förväg så att jag kan förhindra nästa katastrof. Och jag är lika trött på att bry mig om vad varenda människa omkring mig tänker, tycker och känner och vilka konsekvenser det får för mig. Känn vad fan ni vill! Jag själv tänker från och med nu prioritera MINA känslor och om det innebär att jag måste ignorera er, då gör jag det utan att tveka! Jag kommer nu att vara självisk till max. Det finns ett liv som jag vill leva mycket mer än det jag lever nu och jag tänker inte vänta en sekund längre. Inget och ingen är längre värd mer än det som får mig att må bra. Den som inte passar in i mina planer och har något jag behöver, move over. Jag vet vad jag inte vill, vilket betyder att jag vet vad jag vill i stället, och jag börjar leva det NU!

Känner du hur gnistorna flyger? Känner du hur trycket släpper? Känner du hur du kan ANDAS igen?

Arga tankar (tankar om makt, revolt, hämnd / irritation, anklagande, kritik) skingrar orostankar. Det är därför rädda djur och barn så lätt glider över till ilska och raseri – de känner instinktivt att det ger dem lättnad. Och att man utifrån en känsla av lättnad har tillgång till nya tankar som ger ännu mer lättnad. Vilket är exakt vad du också kommer att upptäcka.

Och nej, det här övergångsskedet är ingen trevlig syn för andra. Omgivningen skulle absolut föredra att du återvände tillbaka till depression eftersom det är mycket lugnare för dem om du sitter tyst i ditt rum istället för att krångla och vara ett asshole – men det är inte bättre för DIG. Och det är DIG du måste tillfredsställa först, innan du kan vara till någon nytta för andra.

Dags att fira självständighetsdag!

Paradoxalt nog måste du först frigöra dig från behovet av något för att det ska komma till dig. Ju mer du knuffar och klänger (försöker kontrollera något) desto större motstånd. Sluta! Backa nu bort så märker du hur allting du önskar dig börjar följa dig.

Jag oroar mig för allt; för mina föräldrar, mina barn, jobbet, min hälsa, osv.

Vet du varför du oroar dig? Därför att du tror att perfekta föräldrar, barn, jobb och hälsa skulle få dig att må bra. Du lever ett bristtillstånd där resurserna du behöver verkar finnas i yttre faktorer som du därför desperat försöker topprida. Ironiskt nog motarbetar din fixering vid dessa yttre faktorer exakt den känsla du vill att de ska ge dig, något du själv noterar några rader längre ner:

Detta påverkar mitt jobb, min familj och min fritid.

Ju mer beroende du är av att barnen mår bra och gillar dig desto sämre blir er relation. Ju mer du är beroende av att dina föräldrar mår bra och förstår dig desto sämre blir er relation. Ju mer du är beroende av att det går bra på jobbet desto sämre går det. Ju mer du är beroende av att vara frisk desto sjukare blir du.

Beroende av något man säger sig älska är motsatsen till kärlek. Och ett tillstånd som saknar kärlek (synonymt med frihet och självharmoni) är vad som ger upphov till den där vidriga känslan av kontrollbrist, både mentalt och fysiskt. Så fort du förstår att din fokusering är flexibel och att du kan hitta sätt att må bra oberoende av vad som händer i din omgivning (inkl. i din kropp), då kommer omgivningen att förvandlas till att matcha ditt välmående. Du är när som helst fri att hitta en känsla av lättnad och det är nyckeln till allt!

Du har endast två val gällande saker som är viktiga för dig: 1. hitta en positiv synvinkel att betrakta dem ur eller 2. dra bort uppmärksamheten från dem så länge det krävs för att lyckas med punkt 1. Allt annat är smärtsamt.

Om du verkligen inte kan se på dina barn utan att mentalrulla fram värsta skräckscenariot av vad som kan hända dem – ta avstånd. Just nu har du ändå ingen positiv energi att tillföra dem eftersom du tror mer på deras sårbarhet än på deras styrka. Låt dem bo hos en släkting en tid om det så krävs. Ja jag vet, många skulle genast klassa dig som en dålig förälder och kalla dig självisk. Ta det som en komplimang! Förmågan att följa sin instinkt om vad som ger en lättnad är exakt det som majoriteten har problem med. De gör i stället sånt som ser bättre ut i andras ögon, dvs. trycker ner sina ”själviska” behov, sväljer några piller och fortsätter vara ”goda” föräldrar – tills hela grejen exploderar i ansiktet på dem. (PS. Jag är varken för eller emot kemikalier, det är klart att det känns behagligare om man tar smärtstillande ifall man bryter benet eller bedövning om man ska dra ut en tand. Men medicin är något som hjälper en ta udden av akut, tillfällig smärta. Den är inte en livsstil och den ersätter inte mental balans som avgör åt vilket håll ens fysiska tillstånd fortskrider.)

Oberoende av vilka åtgärder du behöver vidta för att finna ro i relation till barnen – så fort du vant dig vid att du älskar dem men inte är beroende av dem (dvs. slutar hålla dem ansvariga för din lycka genom att kräva garanti på att de alltid kommer att må bra) blir er relation fantastisk eftersom den då kommer att bottna i en genuin känsla av kärlek och frihet.

Samma sak gäller varenda övrig aspekt i ditt liv. Om något du fokuserar på verkar vara ett hinder för din lycka, sluta ge det uppmärksamhet. Gå över till att tänka på det slags liv du kommer att leva och varför du kommer att älska det. Lägg tonvikten på varför saker och ting håller på att bli bättre och ignorera resten så mycket som möjligt.

MIN PERSONLIGA STORY…

… har du redan läst (ni andra hittar den här). Jag led av panikångest i närmare två år innan jag kom till en punkt där jag beslöt att släppa taget om allt jag var beroende av men som samtidigt krävde mer av mig än vad jag kunde ge. Jag hade levt ett trevligt, skyddat liv där antingen mina föräldrar eller min sambo under gymnasietiden alltid fanns som backup och hade knappt behövt skruva i en glödlampa själv. Inget problem i sig… så länge man inte tröttnar på att finna sig i andras regler (utmärkt källa till oro ifall man samtidigt tror att hela ens framgång hänger på att man inte bryter mot dem) och drabbas av en stark önskan att uppleva äventyr som inte ligger i linje med vad någon av dessa människor vill.

Jag visste att min flytt till ett annat land helt ensam och utan större sparkapital än nästa månads hyra garanterat skulle göra mamma jätteorolig och arg (och därmed innebära att jag inte skulle kunna vända tillbaka och bli ”räddad”) – men valde att ignorera den risken. Jag visste att mina finska kompisar kanske skulle glömma bort mig eftersom vi inte längre kunde umgås dagligen – men valde att ignorera den risken. Jag visste att jag inte hade någon utbildning som automatiskt skulle ge mig jobb och bostad – men valde att ignorera den risken. Jag gjorde i stället mitt bästa att fokusera på friheten som flytten skulle innebära, och hur mycket jag älskade stora, spännande, underbara Stockholm. Så fort jag hade bestämt mig (innan det ens fanns någon konkret handlingsplan) att ta mina drömmar på allvar och satsa på det jag älskade försvann panikångesten spårlöst.

Första kvällen, efter att Konrad och hans tjej lämnat av mig i min tillfälliga lägenhet och åkt hem till Finland, låg jag i fosterställning på golvet och lipade av skräck. Jag befann mig i en främmande stad, hade inget jobb och endast ett vagt löfte om bostad efter att mina tre månader i den nuvarande var över. Men inte ens då kände jag minsta spår av panikångesten. Jag hade tagit kontrollen över mitt liv genom att frikoppla alla jag tidigare gett bort makten åt. Jag hade inget rent materiellt, men jag hade precis lagt beslag på frihetskänslan.

Nästa dag började telefonen ringa och mitt önskeliv tog fart. Både jobb och bostad ordnade sig på bästa sätt. Som bonus blev min relation till mina föräldrar ljusår bättre och mina kompisar visade sig vara vänner för livet. Och drömkillen jag inte hade lyckats bli tillsammans med medan vi bodde i grannkommuner var plötsligt beredd att flytta till ett annat land bara för att vara med mig.

Senare i livet har jag inte låtit det gå så långt som till panikångest men några hysteriska utbrott hemma på mattan hos mig och Torbjörn i Finland kunde inte undvikas innan jag äntligen förstod att jag igen måste följa mitt hjärta, sluta bromsa mig själv med diverse ursäkter (typ den om att det är ologiskt att bli särbo med sambon man fortfarande älskar) och flytta tillbaka till Stockholm eftersom jag trivdes bättre där än ute på finska landsbygden. Relationen med Torbjörn tog inte slut förrän flera år senare och av helt andra orsaker än att vi bodde en flygresa ifrån varandra. Tvärtom, jag blev en mycket bättre flickvän så fort jag givit mig själv det jag behövde och vårt förhållande blev både djupare och finare än det varit på över ett år.

Det allra viktigaste som mitt liv hittills lärt mig är att inte förankra min lycka i något utanför mig själv. Jag älskar många människor, ställen och materiella ting starkt och innerligt – men är alltid beredd att släppa taget om dem ifall de börjar dra ner mig under ytan. Inga löften, moraliska förpliktelser eller sociala regler är heligare än mitt välmående, därför att min självständighet utgör hela min grund.

Oberoende innebär inte att jag är rädd för att bli älskad och omhändertagen av andra människor – tvärtom, jag nöjer mig inte med mindre. Men förutsättningen för att man verkligen ska få ut full njutning av att andra ”skruvar i ens glödlampor” är vetskapen om att man enkelt kan få dem iskruvade också utan deras hjälp. Jag vet att jag, så fort min känslomässiga balans är återställd, alltid får det jag vill ha. Det finns inte bara ett skyddsnät under mig, det finns EN RÄKMACKA som bara väntar på att jag slappnar av och glider fram på den. Och det gäller dig också.

Lycka till & upp med flaggan! :)