Hur kommer jag över min oro och panikångest?

Joel: Hej Irina! Jag har följt din blogg ett tag och läst mycket om LOA ändå lyckas jag inte få det jag helst av allt vill.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt orolig och stressad av mig. Jag oroar mig för allt; för mina föräldrar, mina barn, jobbet, min hälsa, osv. Så fort jag släpper något hittar jag något nytt att oroa mig för. Detta har lett till panikångest och bekymmer. Jag får hjärtklappning, tryck över bröstet och det känns som om jag ska dö. Jag blir dålig i magen så gott som varje dag och får hemska kramper. Detta påverkar mitt jobb, min familj och min fritid. Jag är alltid rädd när jag vaknar för jag är orolig över hur dagen ska bli. jag försöker att tänka att allt blir bra men har svårt att tro på det när jag vaknar varje morgon och får springa på toa och mår dåligt. Ibland är jag rädd att jag håller på att bli galen. Mina barn ser att jag inte mår bra och jag är rädd att jag påverkar dem med mina negativa känslor. Jag har inte haft en relation på fyra år – jag har inte ens dejtat någon. Jag vågar knappt gå ut ifall jag blir dålig i magen. Det är svårt att tänka rätt när man känner fysisk smärta. Jag har varit hos doktorn flera gånger. De vill bara att jag ska äta antidepressiva tabletter. Jag har läst om din panikångest men lyckas ändå inte vända mina tankar och känslor.

Kan det vara för sent? Kan man tänka negativt så länge att det inte går att vända? Jag uppskattar om du kunde hjälpa mig med dina kloka tankar.

Svar: Jag kan med all säkerhet svara nej, det är ALDRIG för sent – därför att varje nytt ögonblick ger dig möjlighet till en ny tanke som drar i väg i en riktning som ger dig lättnad. ”Felet” du gör är att du försöker hoppa för långt, du försöker utifrån din position i oro och rädsla förflytta dig hela vägen till hopp och glädje. För långt! Mitt förslag: sök tankar som gör dig förbannad. T. ex. så här:

Alltså nu räcker det! Det här börjar bli sjukt mycket mer än jag är beredd att stå ut med. Varför i hela h-te ska jag alltid bära ansvaret för allting på mina axlar? Visst, det gäller att ha lite framförsikt men som jag håller på nu, får jag verkligen det jag vill ha i gengäld? Känner jag tryggheten av att ha tillvaron under så god kontroll? Nooooo! Jag mår värre än någonsin! Jag känner mig fången i mitt eget liv. Allting jag säger mig älska och behöva – mina barn, föräldrarna, jobbet, hälsan – de är inte en glädjekälla, de är en förbannelse! Ju mer jag försöker ta hand om dem, desto mer av mig behöver de och desto mer föraktar jag dem eftersom det känns som att jag aldrig räcker till eller lyckas hitta en lösning.

Så nu skiter jag i er alla. Om ni går under bara för att jag inte tänker på er 24/7, so be it! Om jag själv går under för att jag slutar vara er slav, so be it too. Vad som helst är bättre än det jag levt hittills. Jag är så himla trött på att ständigt kalkylerar flera steg i förväg så att jag kan förhindra nästa katastrof. Och jag är lika trött på att bry mig om vad varenda människa omkring mig tänker, tycker och känner och vilka konsekvenser det får för mig. Känn vad fan ni vill! Jag själv tänker från och med nu prioritera MINA känslor och om det innebär att jag måste ignorera er, då gör jag det utan att tveka! Jag kommer nu att vara självisk till max. Det finns ett liv som jag vill leva mycket mer än det jag lever nu och jag tänker inte vänta en sekund längre. Inget och ingen är längre värd mer än det som får mig att må bra. Den som inte passar in i mina planer och har något jag behöver, move over. Jag vet vad jag inte vill, vilket betyder att jag vet vad jag vill i stället, och jag börjar leva det NU!

Känner du hur gnistorna flyger? Känner du hur trycket släpper? Känner du hur du kan ANDAS igen?

Arga tankar (tankar om makt, revolt, hämnd / irritation, anklagande, kritik) skingrar orostankar. Det är därför rädda djur och barn så lätt glider över till ilska och raseri – de känner instinktivt att det ger dem lättnad. Och att man utifrån en känsla av lättnad har tillgång till nya tankar som ger ännu mer lättnad. Vilket är exakt vad du också kommer att upptäcka.

Och nej, det här övergångsskedet är ingen trevlig syn för andra. Omgivningen skulle absolut föredra att du återvände tillbaka till depression eftersom det är mycket lugnare för dem om du sitter tyst i ditt rum istället för att krångla och vara ett asshole – men det är inte bättre för DIG. Och det är DIG du måste tillfredsställa först, innan du kan vara till någon nytta för andra.

Dags att fira självständighetsdag!

Paradoxalt nog måste du först frigöra dig från behovet av något för att det ska komma till dig. Ju mer du knuffar och klänger (försöker kontrollera något) desto större motstånd. Sluta! Backa nu bort så märker du hur allting du önskar dig börjar följa dig.

Jag oroar mig för allt; för mina föräldrar, mina barn, jobbet, min hälsa, osv.

Vet du varför du oroar dig? Därför att du tror att perfekta föräldrar, barn, jobb och hälsa skulle få dig att må bra. Du lever ett bristtillstånd där resurserna du behöver verkar finnas i yttre faktorer som du därför desperat försöker topprida. Ironiskt nog motarbetar din fixering vid dessa yttre faktorer exakt den känsla du vill att de ska ge dig, något du själv noterar några rader längre ner:

Detta påverkar mitt jobb, min familj och min fritid.

Ju mer beroende du är av att barnen mår bra och gillar dig desto sämre blir er relation. Ju mer du är beroende av att dina föräldrar mår bra och förstår dig desto sämre blir er relation. Ju mer du är beroende av att det går bra på jobbet desto sämre går det. Ju mer du är beroende av att vara frisk desto sjukare blir du.

Beroende av något man säger sig älska är motsatsen till kärlek. Och ett tillstånd som saknar kärlek (synonymt med frihet och självharmoni) är vad som ger upphov till den där vidriga känslan av kontrollbrist, både mentalt och fysiskt. Så fort du förstår att din fokusering är flexibel och att du kan hitta sätt att må bra oberoende av vad som händer i din omgivning (inkl. i din kropp), då kommer omgivningen att förvandlas till att matcha ditt välmående. Du är när som helst fri att hitta en känsla av lättnad och det är nyckeln till allt!

Du har endast två val gällande saker som är viktiga för dig: 1. hitta en positiv synvinkel att betrakta dem ur eller 2. dra bort uppmärksamheten från dem så länge det krävs för att lyckas med punkt 1. Allt annat är smärtsamt.

Om du verkligen inte kan se på dina barn utan att mentalrulla fram värsta skräckscenariot av vad som kan hända dem – ta avstånd. Just nu har du ändå ingen positiv energi att tillföra dem eftersom du tror mer på deras sårbarhet än på deras styrka. Låt dem bo hos en släkting en tid om det så krävs. Ja jag vet, många skulle genast klassa dig som en dålig förälder och kalla dig självisk. Ta det som en komplimang! Förmågan att följa sin instinkt om vad som ger en lättnad är exakt det som majoriteten har problem med. De gör i stället sånt som ser bättre ut i andras ögon, dvs. trycker ner sina ”själviska” behov, sväljer några piller och fortsätter vara ”goda” föräldrar – tills hela grejen exploderar i ansiktet på dem. (PS. Jag är varken för eller emot kemikalier, det är klart att det känns behagligare om man tar smärtstillande ifall man bryter benet eller bedövning om man ska dra ut en tand. Men medicin är något som hjälper en ta udden av akut, tillfällig smärta. Den är inte en livsstil och den ersätter inte mental balans som avgör åt vilket håll ens fysiska tillstånd fortskrider.)

Oberoende av vilka åtgärder du behöver vidta för att finna ro i relation till barnen – så fort du vant dig vid att du älskar dem men inte är beroende av dem (dvs. slutar hålla dem ansvariga för din lycka genom att kräva garanti på att de alltid kommer att må bra) blir er relation fantastisk eftersom den då kommer att bottna i en genuin känsla av kärlek och frihet.

Samma sak gäller varenda övrig aspekt i ditt liv. Om något du fokuserar på verkar vara ett hinder för din lycka, sluta ge det uppmärksamhet. Gå över till att tänka på det slags liv du kommer att leva och varför du kommer att älska det. Lägg tonvikten på varför saker och ting håller på att bli bättre och ignorera resten så mycket som möjligt.

MIN PERSONLIGA STORY…

… har du redan läst (ni andra hittar den här). Jag led av panikångest i närmare två år innan jag kom till en punkt där jag beslöt att släppa taget om allt jag var beroende av men som samtidigt krävde mer av mig än vad jag kunde ge. Jag hade levt ett trevligt, skyddat liv där antingen mina föräldrar eller min sambo under gymnasietiden alltid fanns som backup och hade knappt behövt skruva i en glödlampa själv. Inget problem i sig… så länge man inte tröttnar på att finna sig i andras regler (utmärkt källa till oro ifall man samtidigt tror att hela ens framgång hänger på att man inte bryter mot dem) och drabbas av en stark önskan att uppleva äventyr som inte ligger i linje med vad någon av dessa människor vill.

Jag visste att min flytt till ett annat land helt ensam och utan större sparkapital än nästa månads hyra garanterat skulle göra mamma jätteorolig och arg (och därmed innebära att jag inte skulle kunna vända tillbaka och bli ”räddad”) – men valde att ignorera den risken. Jag visste att mina finska kompisar kanske skulle glömma bort mig eftersom vi inte längre kunde umgås dagligen – men valde att ignorera den risken. Jag visste att jag inte hade någon utbildning som automatiskt skulle ge mig jobb och bostad – men valde att ignorera den risken. Jag gjorde i stället mitt bästa att fokusera på friheten som flytten skulle innebära, och hur mycket jag älskade stora, spännande, underbara Stockholm. Så fort jag hade bestämt mig (innan det ens fanns någon konkret handlingsplan) att ta mina drömmar på allvar och satsa på det jag älskade försvann panikångesten spårlöst.

Första kvällen, efter att Konrad och hans tjej lämnat av mig i min tillfälliga lägenhet och åkt hem till Finland, låg jag i fosterställning på golvet och lipade av skräck. Jag befann mig i en främmande stad, hade inget jobb och endast ett vagt löfte om bostad efter att mina tre månader i den nuvarande var över. Men inte ens då kände jag minsta spår av panikångesten. Jag hade tagit kontrollen över mitt liv genom att frikoppla alla jag tidigare gett bort makten åt. Jag hade inget rent materiellt, men jag hade precis lagt beslag på frihetskänslan.

Nästa dag började telefonen ringa och mitt önskeliv tog fart. Både jobb och bostad ordnade sig på bästa sätt. Som bonus blev min relation till mina föräldrar ljusår bättre och mina kompisar visade sig vara vänner för livet. Och drömkillen jag inte hade lyckats bli tillsammans med medan vi bodde i grannkommuner var plötsligt beredd att flytta till ett annat land bara för att vara med mig.

Senare i livet har jag inte låtit det gå så långt som till panikångest men några hysteriska utbrott hemma på mattan hos mig och Torbjörn i Finland kunde inte undvikas innan jag äntligen förstod att jag igen måste följa mitt hjärta, sluta bromsa mig själv med diverse ursäkter (typ den om att det är ologiskt att bli särbo med sambon man fortfarande älskar) och flytta tillbaka till Stockholm eftersom jag trivdes bättre där än ute på finska landsbygden. Relationen med Torbjörn tog inte slut förrän flera år senare och av helt andra orsaker än att vi bodde en flygresa ifrån varandra. Tvärtom, jag blev en mycket bättre flickvän så fort jag givit mig själv det jag behövde och vårt förhållande blev både djupare och finare än det varit på över ett år.

Det allra viktigaste som mitt liv hittills lärt mig är att inte förankra min lycka i något utanför mig själv. Jag älskar många människor, ställen och materiella ting starkt och innerligt – men är alltid beredd att släppa taget om dem ifall de börjar dra ner mig under ytan. Inga löften, moraliska förpliktelser eller sociala regler är heligare än mitt välmående, därför att min självständighet utgör hela min grund.

Oberoende innebär inte att jag är rädd för att bli älskad och omhändertagen av andra människor – tvärtom, jag nöjer mig inte med mindre. Men förutsättningen för att man verkligen ska få ut full njutning av att andra ”skruvar i ens glödlampor” är vetskapen om att man enkelt kan få dem iskruvade också utan deras hjälp. Jag vet att jag, så fort min känslomässiga balans är återställd, alltid får det jag vill ha. Det finns inte bara ett skyddsnät under mig, det finns EN RÄKMACKA som bara väntar på att jag slappnar av och glider fram på den. Och det gäller dig också.

Lycka till & upp med flaggan! :)

Du har väl inte missat mina två böcker som förklarar attraktionslagen från grunden? Besök attraktionslagen.info och ladda ner första kapitlet gratis!

Attraktionslagen förklarad enkelt. Hur man attraherar kärlek, pengar och hälsa.
22 kommentarer
  1. *applause*
    Tack Irina, för ännu ett suveränt svar..!
    Du må vara übergrym på kontorsarbete, men sånt här är du magisk på! :)))

    Kram och ha en jättefin dag!
    Mia

  2. Du är helt underbar Irina! Tusen tack för dina kloka ord som får mig att verkligen vilja ta tag i mitt liv och vara den jag vill vara. Har det lite svårt nu då jag försöker komma på vad det är jag vill jobba med plus att mitt nuvarande jobb är tråkigt. Då kommer dina texter väl till pass och jag har många gånger lyckats vända de mörkaste tankarna till ljusare och gladare tankar:) Men jag känner fortfarande att jag har en bit på vägen kvar…Tack igen!
    P.S Din härliga blogg är beroendeframkallande;)

  3. Ahhh! Det där med panikångest + ilska = lättnad hade jag helt glömt bort!
    Så dum jag är.. Jag skrev själv ett inlägg med den kopplingen för snart ett år sedan:
    http://lilija.com/att-overvinna-radslor/

    Jag har haft en del problem med panikångest igen det här året p.g.a många drastiska förändringar som jag känt att jag inte kunnat kontrollera. Det var ju själve fan att jag inte kom ihåg att bara bli arg.. Nu har det visserligen blivit bättre, men skulle det smyga sig på igen så ska jag bli asförbannad ;D

    Tack för påminnelsen!

  4. Tack så hemskt mycket, varenda en av er! Ni är min inspiration och den här bloggen skulle inte vara hälften av vad den är utan er feedback och alla glada smilies jag hittar under inläggen. Hugs i massor! :-)

  5. När jag läste om hur du släppte taget och drog till Stockholm så får jag känslan av att jag också måste släppa taget. Jag gjorde det till viss del för 12 år sen när jag skiljde mig, sålde huset och för nån månad inte hade nån stans att ta vägen, men det börjar bli dags igen. Tanken som kommer upp är återigen att jag ska säga upp mig från mitt jobb utan att ha nåt nytt på gång. Bara för att jag ska bli ”tvungen” att börja agera på rätt sätt i mitt liv och komma ur Bekvämlighetszonen. Realisten i mig säger att det är fel väg att gå och rebellen säger att det är helt rätt väg.

  6. Kom bara ihåg att hitta känslan först och handla utifrån den inspiration och information som den medför. Att handla utifrån en känsla av oro och missnöje leder aldrig till några bra resultat. Publicerar en liten miniguide om det i natt. :-)

  7. Tackar för den lilla miniguiden. Jag har fått i uppgift av min coach att visulisera 5 minuter varje dag hur jag har det på mitt jobb när det är som bäst. Jag har absolut roligare nu och känner att jag gör nytta för företaget men jag är osäker på om jag bara lurar mig själv att tycka att det är kul för att ”slippa” göra nåt åt det. Hur kan jag ta reda på det, tror du? Jag tycker du är helt fantastisk på att ”se” saker på rätt sätt. Underbart att läsa din blogg!

  8. Du kan inte lura dig därför att det inte finns en enda statisk sanning. Den sanning du ”ser” ÄR (din) sanning, alla andra sanningar existerar parallellt men har inget att göra med dig om du inte bjuder in dem till din verklighet genom din uppmärksamhet. Perception is reality. Var därför selektiv med vad du väljer att uppmärksamma och nöta in, på samma sätt som du är selektiv vid ett buffébord med ett överflöd av alternativ. Och det du ”ska göra” är exakt det du nu gör: lever din sanning, den som känns bra. Bevisen på den kommer att dyka upp automatiskt. Have fun!

  9. SÅ rätt in i pricken, kan inget annat än att hålla med :-)
    Att lämna sin egen ”comfort zone” ocg ge sig an till friheten är det bästa man kan ge sig själv!

  10. Jep & u so know that, dear. Ett stort grattis till den nya kärleken, jobbet och hemstaden! :-) Kramar från din första, men inte sista, huvudstad!

  11. Hej Irina!
    Jag har läst lite på din blogg om hälsa och om oro. Jag har nyligen fått diagnosen endometrios som är så kallat obotligt. Min fråga till dig är: tror du att man kan tillfriskna från även obotliga åkommor, utan behandlingar? För endometrios finns enbart smärtlindring + hormonbehandling och jag vet inte om jag är så sugen på just hormoner då det kan ge biverkningar. Känner mig orolig för hur jag ska göra (eller ska jag rent av inte gör något alls??) Ska träffa en läkare på måndag och diskutera ev. behandling. Har du tips på hur jag ska tänka och bemöta läkaren och hennes funderingar (råd och statistik)? Ska jag bara släppa taget och försöka tänka på annat och hoppas att ett mirakel sker och att jag faktiskt blir frisk (trots att det enligt läkarna inte går). Jag har hittat en tjej på nätet som tillfrisknade från samma sjukdom genom att skifta tankar och livsstil och läkaren nämnde förra gången vi sågs, att ”denna sjukdom kan komma och gå för att sedan blossa upp igen”, det måste väl innebära att de kan försvinna helt, hoppas jag ju ändå…

    Tack för en underbar blogg!

  12. Huruvida du tar medicin eller inte är mindre viktigt, det viktiga är att det val du gör KÄNNS rätt för dig. Din enda uppgift är nämligen att hitta lättnad och glädje (i stället för oro och andra negativa känslor) – inte endast i relation till hälsan utan överhuvudtaget. Om tillfälligt intag av medicin gör det lättare, välj den metoden. Om det känns lättare att låta bli, välj den metoden.

    Det finns inga obotliga sjukdomar, det finns endast TILLFÄLLIG kroppslig obalans som reflekterar vad som hänt mentalt. Kroppen är en manifesterad version av vårt psyke och dess tillstånd skiftar därför hela tiden för att återspegla hur lite / mycket motstånd man gör energimässigt. Den fysiska obalansen du känner nu har du redan känt länge i form av känslor – känslor som indikerat hur mycket / lite din fokusering harmoniserat med dina preferenser. Vi går överraskande villigt med på att tolerera negativa känslor men sen när smärtan övergår till att vara fysisk, DÅ är det plötsligt inte ok längre. ;-)

    Tidigare hade du EN grej att åtgärda mentalt för att finna en känsla av lättnad (det där som du grubblade över och som nu är manifesterad i vad läkaren kallar endometrios) – nu har du TVÅ.

    1. Du måste hitta någon attityd som ger dig lättnad i relation till ditt nuvarande fysiska tillstånd så att känslan av rädsla och oro avtar.

    2. Du måste sluta med de obehagliga tankebanorna som ledde till obehaget du upplever fysiskt nu. Du kan äta hur mycket medicin som helst men om det fortfarande finns en emotionell oroskälla (oberoende av vilken god ”ursäkt” man har till den) så kommer det fysiska att återspegla den om och om igen på hundratals olika påhittiga sätt – översatt i läkartermer: biverkningar och komplikationer.

    Hur många handdukar man än slänger på golvet hjälper det alltså inte om man fortfarande har en rinnande kran som orsakar översvämningen. Men så fort man stänger av den, då kommer vattnet att torka både tack vare handdukarna och genom att avdunsta (det du kallar mirakel). Välj metod själv & lycka till! :-)

  13. Tack för ditt snabba svar! Jag vet flera saker som jag har oroat mig för och ältat länge som ligger bakom detta (och som jag fortfarande tänker på och talar om, inklusive mitt sjukdomstillstånd ”för jag har ju ont/mår så här dåligt” osv). Förstår jag dig rätt, att jag måste tänka på dessa saker på ett helt annat sätt, eller går det lika bra att helt sluta tänka på dem, även om de finns i ens liv, vilket kanske blir svårt…?? Och tack igen – du sprider verkligen glädje och hopp med din blogg!

  14. Det går utmärkt att bara släppa något och aldrig tänka på det igen (och därmed inte längre få humöret förstört av synvinkeln man hade på ämnet i fråga), men, som du säger, är något väldigt aktivt och fullt manifesterat i ens liv så kan det vara rätt svårt. Det kan bli så att man egentligen tolererar något, i stället för ignorerar det, och då är ju humöret fortfarande dämpat. I såna fall är det bättre att bara bli mer generell i sin fokusering på ämnet. I stället för att vara detaljerat negativ och kritiskt – luta mer mot övertygelsen om att allting ordnar sig automatiskt så fort du slutar ”kämpa emot” det och förklara (både verbalt och mentalt) varför det är dåligt och fel. Börja sen ge uppmärksamhet åt behagligare saker så mycket och så ofta som möjligt. Det blir lättare hela tiden. :-)

  15. Hej Irina,

    Tusen tack för en helt underbar blogg!
    Jag försöker verkligen leva efter LOA men jag har ett problem och det är att jag har för många dåliga dagar på jobbet. Jag vet att det är mina tankar och känslor som ställer till det för mig men jag trivs verkligen inte med mina arbetsuppgifter och på arbetsplatsen med för tråkiga och stela tekniknördar? Hur intalar jag mig själv att det är roligt det jag gör medan jag låter universum jobba på att ge mig ett roligare och mer kreativt jobb? För jag vet att jag måste må bra och ha roligt i nuet för att attrahera till mig något som jag hellre vill göra…
    Jag hade blivit oerhört tacksam om du ville ge mig några kloka tankar och ord på vägen.

    Tack igen för en helt fantastisk blogg!

  16. Tack själv & kul att du trivs här hos mig. :-) I morgon dyker det upp ett litet inlägg som svar på din fråga.

  17. Hej världens klokaste tjej typ E V E R!!!

    Tack för speciellt dessa rader: ”…Vad som helst är bättre än det jag levt hittills. Jag är så himla trött på att ständigt kalkylerar flera steg i förväg så att jag kan förhindra nästa katastrof…”

    Fick mig att STORBÖLA, vilket är awesome tro det elr ej. Men har vatt på helspänn fram tills nu, när jag sa det högt. Det har inte varit lätt men jag är så taggad att det bubblar i mig samtidigt som tårarna rinner, vilken energi! Jag menar WOW!!

    Tack för att du visar mig (och bevisligen många andra) hur jag kan bli fri. Ser fram emot att läsa vartenda ord i denna fantastiska blogg och äntligen lära mig leva livet på ett sätt som gynnar mig i första hand.

    TACK SOM FAN!!!

    Massa kärlek,
    Aina

Kommentarer har stängts av.