Ni som läste detta, här är fortsättningen:
Linnea: Hej fina Irina, nu är det bara 1 vecka kvar tills jag åker som aupair – JAG ÄR SÅ GLAD OCH SPÄND ATT JAG SKULLE KUNNA SPRICKA! Livet har verkligen börjat hamna på rätt sida igen och det ”oövervinnliga” är påväg tillbaka. Dina senaste inlägg har gjort mig mer och mer peppad på livet och jag är säker på att allt jag önskat mig på senare tid är ”in the making” just nu ;-) I can feel it!
En sak som verkligen hade fått endorfinerna att pumpa lite extra just nu är ifall du hade velat skriva ett litet inlägg/svar till oss som redan mår bra men som vill må ännu bättre? Du har guidat mycket om hur man börjar från grunden och hur man hamnar i rätt spår – nu är jag äntligen där igen, men vad är nästa steg? Jag njuter av så mycket just nu och hade vart så glad om du velat agera pekpinne när jag har så mycket nytt framför mig och så många nya chanser. Hur maximerar jag flowet och får ut det yttersta av det härliga som väntar? Hoppas du förstår vad jag försöker få fram haha, men för att vara ärlig så är jag inte orolig – jag vet att du förstår, det gör du alltid! ;-)Stora kramar och massa positiv energi! :-)
Svar: Vilken härlig energifläkt! Blåste nästan ner mig från stolen. ♥ it! :)
Man maximerar flowet genom att bli mer detaljerad. Genom att ställa upp allt häftigare mål och beskåda hur universum nästan slår knut på sig själv för att tillfredsställa en, oberoende av hur stora och viktiga / obetydliga och larviga saker man vill uppleva. Att vilja ha något nytt utifrån en övertygelse om att man är begränsad känns stressigt och onödigt men att törsta efter mer utifrån vetskap om hur möjligt allting är känns som ett spännande äventyr.
För varje ny dröm som går i uppfyllelse hamnar du på en ny plats i livet. En som öppnar upp nya saker att önska. Mycket vill ha mer – och det är fantastiskt. Expansionsdriften är drivkraften bakom universums existens, och samtidigt vår outsinliga glädjekälla. Exakt hur fort / långsamt du vill känna livet forsa är upp till dig. Det viktigaste är att hålla jämn balans mellan de båda energidelarna som ens skapelser består av:
- pulling power: kraften med vilken ens önskan drar en till sig
- allowance: hur lite motstånd man gör till den
Många nybörjare begår misstaget att trissa upp sin önskan, ofta genom missbruk av affirmationer, utan att ändra på sina övertygelser om att dess förverkligande är möjligt och enkelt. Man vill, vill, vill, VILL, VIILLL! – men märker att det fortfarande inte har hänt – VILL ÄNNU MER (upp med fler bilder på vision board!) – observerar att inget händer, fattar inte vad man gör för fel, känner sig frustrerad, oroar sig, blir rädd…
En sån här situation är mycket obehaglig, ungefär som att man ökar hastigheten med bilen utan att börja styra bättre. Tidigare krockade man med träd i en hastighet av 5 km/h, nu krockar man med träd i 100 km/h, vilket självklart är smärtsammare. Negativa manifesteringar av mer dramatiskt slag följer som logisk fortsättning. Men när man väl lärt sig styra, dvs. hålla tankarna stadigt fokuserade på sånt som ligger i linje med ens preferenser, då finns det inget roligare än att susa fram i 100 km/h. Varje gång du känner dig säker, go for it! :)
Finns en sak till värd att uppmärksamma.
Så fort man blir övertygad om att ens önskemål alltid tillgodoses fattar man vari det största nöjet ligger. Manifesteringen är självklart väldigt trevlig… en stund. Därefter börjar ens tankar automatiskt vandra till alla nya möjligheter som denna manifestering fört med sig. Fräscha visioner av förbättring, utveckling, något MER och STÖRRE och FINARE känns plötsligt ännu mer fascinerande än den fysiska bekräftelsen på ens tidigare vision – och så snurrar karusellen igång igen.
Det är finslipning av visionen och känslan av att närma sig dess fysiska förverkligande som är källan till vår glädje. Livet är som sex. ”Finalen” finns bara som ursäkt för all njutning på vägen till den. Och oberoende av hur fantastiskt ”resultat” man åstadkommer vill man alltid upprepa den kreativa processen. För dess egen skull.
Kretsloppet önska-få-önska-få är evigt
Eftersom man aldrig blir klar finns det ingen anledning att ha bråttom. Mer av det goda skapas i perfekt proportion till ens begär, vad det än gäller. Det existerar inte heller någon riktig riskfaktor, råkar man någon gång ”krocka med ett träd” finns det alltid möjlighet att komma ut på vägen igen (genom att justera sitt tankemässiga perspektiv). Slappna därför av och avnjut både dina visioner och manifesteringar ordentligt.
Hoppas att endorfinerna gillade svaret. ;) Önskar dig en superkul resa med en massa härliga äventyr. Love & latte hugs!
Jag är verkligen en sån som trissar sönder allt just nu. Vilket är lite knäppt, eftersom jag var mycket bättre på det här för 1-2 år sedan.. Då bara flöt mina önskningar på! Antar att jag blev lite väl till mig när jag kom på att det faktiskt funkade. Plötsligt vill & behöver jag så mycket att jag slår knut på mig själv!
Ingen skada skedd. Bli mindre detaljerad när du tänker på vad du vill att ska hända (för visst känns ”min ekonomi kommer att bli bättre snart” behagligare än ”jag måste få in 1 miljon kr på mitt konto före kl. 17 idag”? – och mer uppmärksam på hur mycket som faktiskt funkar utmärkt utan att du behöver lyfta ett finger.
Jag själv hamnar ibland i obalans för att jag plockar bort för många detaljer när jag tänker på framtiden. Sen gör jag en plötslig rivstart med ”kall motor” (när jag blir uttråkad av att inte ha en tillräckligt specifik vision att fokusera på) och hamnar i ett läge där jag måste uppbåda all min självkontroll för att inte sladda rakt ut i periferin. Brukar gå bra, men jag är ändå glad att jag känner till alternativa sätt att leva på… ;-)
Irina. Hur ställer du dig till Hicks kommentarer om att det inte är maten som gör dig tjock utan tanken på att det du äter gör dig tjock, som gör dig tjock? I the secret står ju att man kan äta vad man vill och ändå vara smal?
Tror du inte på detta? För då ska ju inte bantning behövas liksom.
Väntar med spänning på detta svar
Åh, en fråga till. Jag är missnöjd med min vikt nu men tänker mest på det när jag ska klä på mig eftersom alla kläder är för en 10 kg mindre kropp. De snyggaste för en 15 kg mindre.
Och jag längtar efter att vara nöjd med mig själv, kunna shoppa kläder osv. Men jag vill ju inte köpa kläder i min nuvarande storlek. Ibland köper jag småsaker i min ”framtida” storlek…men det känns inte heller så bra. Så jag har hamnat i ett moment 22. För jag kan inte känna mig smal och fin i de gamla mammatrasor jag går i nu och samtidigt vill jag inte köpa nya grejor i stl 42. What to do?
Braaa Irina :) Peppad som vanligt av vad du skriver! Blev otroligt sugen på att springa ut och uppleva allt i världen när jag läste detta. Kan föresten dela med mig av en liten parantes. Hade igår 600 kr på kontot, vilket är ganska lite eftersom det är en stund kvar till lön. Vet ni vad jag gjorde? Jag sket fullständigt i det och gick ut och åt på indisk restaurang. ”gud vilken tur jag har som har råd att äta på restaurang tänkte jag, det ska bli intressant o se hur fort det kommer nya pengar” Så kollade jag kontot för en stud sedan och vipps hadde det hoppat in en precis lagom summa pengar. Tydligen ett kortköp som hade blivigt dubbeldraget tidigare som jag inte hade en aning om! Tack o tack :)
Annika: Din första fråga fick ett eget inlägg (damn, jag bara inte kan skriva korta kommentarsvar nuförtiden…). :-)
Vad gäller din andra: jag kände precis likadant när jag vägde 20 kg mer än jag ville. Oberoende av vad jag drog på mig satt det fel.
Min lösning var att i början helt koppla bort uppmärksamheten från utseendet och koncentrera mig på glädjen i att känna mig lättare om midjan (tack, LCHF) och i att upptäcka nya delar av stan (tack, promenaderna). När jag hade gått ner några kilo var jag så upphetsad av resultatet att klädfrågan löste sig automatiskt. Jag fick lust att shoppa vissa klädesplagg, och lust att vänta med andra.
Mitt bästa råd är därför: förflytta fokus till annat som känns bra. Du kan inte lösa klädfrågan just nu.
Julia: Ha ha, det var ju verkligen klockrent!
Vet du varför det funkade? Därför att du satte sprätt på pengarna utifrån en känsla av överflöd. Finns människor som gör samma sak som du, men utifrån en ”domedagskänsla” – då ligger det en oväntad faktura på hallmattan vid hemkomsten…
Attitude is everything. :-)
Hej Irina!!
Jag tycker din blogg är sååå inspirerande och fantastisk och att du verkar vara en så härlig tjej!! Tack för all grym inspiration du ger!! Jag har en fråga om du har tid, lust och inspiration att svara:-). Jag lever med en fantastisk man som älskar mig väldigt mycket. Han är spännande, rolig, äventyrlig, trygg, glad, klok, snäll, ödmjuk, generös… ja helt perfekt!! Vi träffades när jag var närmare 30-år och hade innan dess upplevt både långa och korta relationer med fantastiska passioner och stor dramatik. Mycket berodde nog detta på att jag kommer från ett hem med en frånvarande, alkoholiserad far där jag ”lärt” mig ett mönster av att behöva kämpa för hans uppmärksamhet och kärlek vilket gett mig rus av lycka och tillfredsställelse blandat med sorg och längtan. Tror att jag sen sökte mig till killar som jag inte riktigt visste vart jag hade för att den känslan gav mig det jag var van vid och som jag trodde var kärlek. Att behöva kämpa för att få dem gav mig enorma kickar!
Trots att jag alltså lever med en allt annat än tråkig man som får mig att skratta massor och ger mig villkorslös kärlek så känns detta ibland helt fel. Jag får ångest och tror att jag inte älskar honom som jag borde och att jag bör bryta upp o.s.v. Det är ju för lite dramatik och passion. Men den passion jag söker tror jag är dramat som jag beskrivit ovan och alltså inte särskilt sunt. Men oj vad levande jag kände mig men åååh vad kraft det tog av mig!!!
Så nu drömmer jag om mina tidigare passioner på nätterna och drar till mig dem i form av möten på ICA… Jag har haft stunder när det känts så himla skönt med min man och dessa känslor och tankar varit borta, men så vips kommer de och jag blir helt slut av alla tankar och känslor och velande och tvivlande hit och dit.
Hur fasiken ska jag lösa detta? Jag vill ju bara leva i denna relation med min man och vara nöjd! Nöjd ända in i hjärteroten och NJUTA av livet och honom!!! Och inte ha alla dessa jobbiga minnen och känslor om galna passioner och upptåg när de egentligen var jag i en tid när jag inte värdesatte mig själv:-(. För de åren tog på krafterna även om de innehöll enorma känslostormar (vilket för den saken inte behöver stå för något rätt, sunt och riktigt)! Men längtan efter de känslorna och passionerna är sååå starka ibland och det gör mig galen. Kanske kan jag liknas vid en knarkare, en knarkare av drama och passion. Kanske behöver jag bara inse att den passionen ska jag lägga på mig själv och min utveckling och att det är vad min man kommit för att lära mig.
Känner du för att svara så blir jag väldans glad annars ska du veta att jag njuter av din blogg och tycker du är fantastisk!!!
Önskar dig en underbar dag!!!
Hej Irina! Och tack för en Underbar blogg :) Jag får ett lyckorus varje gång du uppdaterat! :) Jag är en livsnjutare på högnivå och en sån som njuter av både lukten, ljudet från kaffe kokaren och väljer den mugg som är godast att dricka ur(inte bara tanken på koffeinkicken) när jag dricker mitt morgonkaffe … Ja, du förstår ;) Men det har inte alltid varit riktigt så, eller jag har alltid varit väldigt fokuserad på det vackra i livet men jag har i perioder haft det ganska svårt. I min barndom var jag en sprallig unge som älskade att stå i fokus(spelade mycket teater och fick alltid stora roller) och charmade alla med min humor och positiva energi men i tidiga tonår vände det totalt, (i samma veva som mina föräldrar skildes och allt blev bara kaos) Jag fick ist ett otroligt bekräftelse behov och blev en stökig unge som t.o.m blev elak i vissa situationer. Jag kunde inte behålla samma vänner i längre period och jag var jobbig och dramatisk. I sena tonåren fortsatte det men jag blev en bättre vän, och höll kvar samma krets länge. Den spralliga och livsnjutande Hanna kom fram i bekväm omgivning(bla. min gymnasie klass) men hade fortfarande väldigt svårt för nya relationer och mitt beteende var nog rätt bortstötande många gånger. Jag krånglade till det väldigt för mig själv i behov av bekräftelse! 2009 gick jag in i väggen(23 år då) och jag började ångra allt jag tidigare gjort i mitt liv och jag drog mig bort från allt för att jag helt enkelt skämdes över mig själv. Detta gjorde att mitt liv ändrades totalt. Efter denna period av dagliga panikångest-attacker började jag ist se livet genom helt andra ögon och jag älskar det!! Och ett halvår senare kom jag i kontakt med LoA. Idag är jag helt klar över hur jag vill att mitt liv ska se ut, efter att tidigare hela tiden ändrat mig utifrån vad jag trott att andra velat se av mig. Jag vet i detalj vad jag vill ha och hur jag vill vara(är). Detta låter fantastiskt tänker du nog. Men nu till mitt problem ;) Jag ”tappade” alla mina nära vänner i samband med att jag ”bröt ihop”. Och i samband med all ångest började jag tänka att dom inte alls villa ha med mig att göra. Jag skämdes i deras ställe när vi vistades tillsammans och jag vågar knappt kommentera deras facebook statusar för jag tänker att dom ska skämmas över att vara min vän. JAG ÄR ALLTSÅ HELT NÖJD MED LIVET OCH MIG SJÄLV, tills jag umgås med någon vän(ny som gammal). För om jag träffar en ny person så går alltid tankarna att den personen känner någon som känner någon som vet hur jag betett mig tidigare, eller sett mig dansa på bordet i bh på krogen(rikigt så illa är de inte men du förstår :P) Jag bor i en litet stad btw. Jag vill inte behöva ta mitt pick och pack och flytta härifrån, och ska jag vara ärlig tror jag nog att tankarna följt med mig till nya ställen med nytt folk. Jag VILL kunna börja studera igen nu, jag VILL kunna gå ut på krogen utan att behöva vara rädd för att träffa någon som vet något om mig och jag VILL inte känna mig obekväm i mina vänners sällskap. Jag vill ha sånna vänner som kommer till dig mitt i natten om man behöver något, och jag vill vara en sån vän själv!! Jag vill vara den spralliga, roliga, omtänksamma, glada Hanna som jag blir då jag är själv. Men jag kan ju inte ligga hemma och visualisera hela livet heller :P Jag VET om att jag måste ändra mitt synsett på detta för att någonting ska hända. MEN jag har fastnat i en ond spirall. Jag kan ha en jätte bra period då jag hyfsat kan umgås med folk men sen drar jag mig undan och blir rädd och ångrar att jag gjort si och så(även om det inte är någon värt att ångra). Du har hittils gett mig mer bara genom ditt vackra leende än någon psykolog gjort genom ett halvårs terapi :D Och jag hoppas på att du någon gång får tid att svara på detta!
Annars kommer jag med glädje fortsätta läsa din blogg och jag önskar dig en superbra helg! :) Många kramar från en livsnjutare med socialfobi ;)
Jenny: God morgon & surprise! :-) Det blev ett inlägg.
Hanna: Tusen tack för dina snälla ord, de gjorde leendet mycket bredare. :-)
Du hittar en del av svaret på din fråga i denna guide. Jag kommer garanterat att skriva mer om det här ämnet i framtiden och då ska jag absolut ha ditt brev som inspirationskälla. Under tiden: var Hanna & proud of it! Du är perfekt antingen du deppar eller är sprallig. Men det är roligare att vara sprallig… så varför inte lägga lite extra tonvikt där? ♥