Konsten att vara optimistisk så att man själv tror på det

Fick följande fråga gällande tillämpning av attraktionslagen:

Har precis blivit anhängare av konceptet och håller på att sätta mig in i det. Men detta med att agera som om jag har tagit emot min önskan redan blir lite knasigt när folk frågar t. ex. ”har du träffat någon?” ska man då ljuga och säga ja, jag har träffat kvinnan i mitt liv. Eller om ens barn frågar ”har vi råd med detta?” ska man då ljuga och säga ”självklart har vi det”? Har du eller någon annan ett bra svar att ge?

Här har vi ett problem som jag själv funderat rätt mycket kring. Var går gränsen mellan positivt tänkande och psykos? Och vågar man verkligen hypnotisera sig själv för mycket? För vi vet ju alla hur det går för folk som hävdar att de är Napoleon eller springer ut på gatan i badbyxor och grodfötter trots att termometern frusit fast på -30°C. Och trots att vi rent teoretiskt kan filosofera om att det vi kallar vår realitet kanske inte är annat än en illusion så är vi långt ifrån mogna att förändra vår verklighetsuppfattning lika drastiskt.

Ja, det här med ”jag ser det när jag tror det” är onekligen lite knepigt. Dels för att attraktionslagen funkar utifrån känslor istället för ord och dels för att det inte är någon utomstående vi förväntas övertyga om en ljusare framtid utan oss själva, vilket gör alla slags lögner obrukbara. Det går helt enkelt inte att tänka ”jag är en miljonär” om man aldrig haft mer än senaste lönen på bankkontot. Försöker man dra en rövare av det slaget kommer ens undermedvetna att protestera häftigt och att känna sig som en desperat idiot bidrar på inget sätt till manifestering av ens drömmar. Ska man tänka något positivt måste det alltså vara trovärdigt för en själv.

Här kommer min personliga lösning på problemet:

Första steget till en bättre framtid är att sluta acceptera icke-önskvärda situationer som permanenta och normala tillstånd i ens liv. Det kräver en ordentlig kraftansträngning i de fall man levt så en längre tid, eller kanske hela sitt liv, men att börja känna sig främmande i situationen är faktiskt enda sättet att uppbåda tillräckligt med energi för att skapa förändring. Man måste vakna upp och bli chockad över det man ser, vilket är orsaken till att jag kan betrakta symptom som panikångest med tacksamhet.

Som vi redan konstaterat går det inte att lura hjärna rakt av och inbilla sig att man är något man inte själv tror på. Vad man däremot kan göra är följande: utsätta sig för bra förebilder, omgivningar och situationer som sakta men säkert impregnerar en med sin energi och visar att verkligheten kan se ut på annat sätt än den man är van vid. Är man ofrivilligt singel lönar det sig att träffa och ta exempel av människor som redan lever i de slags förhållanden man själv vill ha (dessutom gillar de att para ihop sina ogifta vänner). Är man fattig bör man söka sig till lyxiga miljöer för att börja se välstånd som norm (och varför inte även lära sig något nyttigt av människorna där). Sjuka bör hänga på sjukhus så lite som möjligt utan istället söka sig till ställen som de faktiskt vill befinna sig på. Och så vidare enligt samma modell.

Istället för att tänka ”jag är [fyll i önskemål här]” föreslår jag att man tänker ”jag befinner mig mitt i processen att få som jag vill”. För att ta det du nämner som exempel så tycker jag alltså inte att man ska ljuga som svar på frågan ifall man redan har träffat någon om man inte har. Däremot tycker jag att svar typ: ”inte ännu, men snart” eller ”jag håller på” tyder på rätt slags attityd. För det är nämligen sant, man befinner sig mitt i processen att träffa någon så fort man bestämt att det är det man vill.

Ifall barnen tjatar om senaste modellen av PlayStation och man själv knappt har råd att ställa maten på bordet är det också viktigt att notera sitt spontana svar. Är man en sån som utbrister: ”sån där lyx har inte vi råd med!” så kan jag lova att ens hjärna förprogrammeras till att åstadkomma resultat som motsvarar ”önskemålet”. Vad barnen lär sig om livet behöver jag väl inte ens nämna.

Ett bättre svar är att de absolut kan få allting de önskar sig, men inte nödvändigtvis genom dig. Och att du just nu väljer att placera pengarna på annat som är ännu viktigare (t. ex. mat). ”Just nu” betyder att tillståndet inte är permanent och att använda ordet ”väljer” antyder att man faktiskt har kontroll över sitt liv och fattar aktiva beslut.

Det viktiga är alltså att fokusera på rätt sak (att man har råd med mat) istället för det negativa. Önskar man sig därtill PlayStation, semester på Hawaii eller en högre månadsinkomst så bör man göra det utan att bifoga negativa känslor av typen ”ja, man kan ju alltid hoppas… suck!”. Bestäm helt enkelt vad du behöver, vidta enkla åtgärder för att närma dig målet och låt universum hjälpa till med de övriga detaljerna. Känn tacksamhet och glädje över att du redan har fått något du inte hade tidigare – insikt i hur man förändrar sin situation mentalt. En av variablerna i livspusslet har alltså ändrats och det innebär att även resultatet nu kommer att anta annan form än tidigare.

Kan som parentes nämna att det här med pengar är en intressant utmaning för mig personligen, jag är nämligen mycket bättre på att göra av med dem än motsatsen. Ändå har jag på något konstigt sätt alltid levt relativt lyxigt och fått det jag verkligen velat ha. På senaste tiden har jag dessutom fått allt större bekräftelse på att materiellt välstånd är energi precis som allt annat och därför ska komma till en på ett lätt och behagligt sätt – inte som följd av stress och vantrivsel. Att ”slita för brödfödan” är inte en dygd, det är bara tecken på begränsande övertygelser.

Men för att återgå till ämnet och sammanfatta resonemanget är mitt råd alltså följande: stäng av autopiloten och korrigera felaktiga tankar och uttalanden så att de låter så trovärdigt positiva som möjligt. Det minsta man kan göra är att ta bort hjälplösa ord som ”hoppas” och ”kanske” ur sin vokabulär och säga ”det brukar gå bra för mig” istället. Prova att säga det högt så känner ni direkt hur stor skillnad det är på energistyrkan.