Visst är det konstigt att någon någonsin gick på det där om att margarin är en bra produkt att stoppa i sig? Eller att en produkt som består av dinatriumguanylat, dinatriuminosinat, mononatriumglutamat, förtjockningsmedel, konserveringsmedel, färgämne och härdat fett kan vara ok att äta? Även om det står ”oxfond” på framsidan.

Jag menar, skulle en människa med hjärnan påslagen frivilligt och medvetet äta transfetter kryddade med nervgift (E621)?

*Jag räcker skamset upp en hand.* Tack och lov att min mamma märkte vad jag höll på med och fick mig på bättre tankar.

Vi måste börja lita på vårt eget omdöme, och framför allt använda det. Ursäkter som ”jag är ju inte läkare eller kemist så jag förlitar mig på att Livsmedelsverket stoppar farliga livsmedel” duger inte. Det är din kropp och därför ditt ansvar – inte Livsmedelsverkets. Du vet visst vad som är bäst för dig – samma sak som för tusen år sen! Och det kommer inte att ändras inom den närmaste tiden. Vad matproducenterna än hittar på.

Så krångla inte till det i onödan utan använd sunt förnuft. Du kan inte lura naturen. Din kropp kommer aldrig att tro att den genmanipulerade, kemiskt modifierade ”mjölkprodukt” du stoppar i dig är ett riktigt näringsämne. Att du själv inte förstår exakt vad taurin och sukralos är för något borde få varningsklockorna att ringa. Din kropp vet inte heller vad det är och kan följaktligen inte bryta ner det.

Nu, flera år senare när skadan redan är skedd och alla blivit feta, överkänsliga och sjuka för att de varit duktiga och bara ätit lightprodukter frikostigt besprutade med ”ofarliga” bekämpningsmedel, har man ”upptäckt” att vi faktiskt borde äta som förr i tiden. Alltså vanligt smör, icke-homogeniserade mjölkprodukter, ekologiskt kött osv.

Läs och häpna:

• Maten farligare än du tror
• Ät rätt fett – och rasa i vikt
• Här finns de mättade fetterna
• Här är maten du ska undvika

Pinsamt.

Men gjort är gjort. Låt oss nu ta lärdom av misstaget och gå vidare.

Ritah frågade mig för en tid sen hur jag fått en så bra självkänsla. Först kunde jag inte riktigt svara på frågan för det är ju rätt svårt att se objektivt på sitt liv och förstå hur man blivit som man blivit.

Men efter en stund kom jag på att mitt dagboksskrivande kan vara en delorsak. Jag började skriva dagbok på femman och höll på ända tills jag gick ut gymnasiet. I början var det mest ett tidsfördriv för jag hade inga syskon att leka med och fick inte heller hänga ute sent på kvällarna. Och mina föräldrar är inte den typen som har tid att sitta och spela spel med en, så jag var on my own – att ha roligt var mitt eget ansvar.

Jag vet inte hur andra skriver dagbok, men jag var i alla fall brutalt ärlig. Det fanns ju ingen annan som läste det jag skrev, varför göra sig till? Jag skrev precis hur jag kände mig och vad som hade hänt – eller inte hänt – och så gjorde jag upp planer och satte upp mål. Dessutom gjorde jag djupgående analyser av mig själv som person – svagheter, styrkor, allt. Och så analyserade jag ju andra också såklart, speciellt killar jag hade en crush på just då. ;-)

Visst är det larvigt att göra upp världens strategiplan över hur man ska fråga chans på en annan 11-åring, men om det är vad som krävs så varför inte? Och istället för att vandalisera allmän egendom när mamma dragit in veckopengen kan man skriva av sig över ett par sidor och som avslut hitta på hur man får ännu mer pengar av grannen.

När man skriver sådär lär man sig till slut väldigt mycket om sig själv. Hur man reagerar i olika situationer, vad man är rädd för, vad som får en att må bra och hur man hanterar motgångar. Det är så inspirerande att gå tillbaka och läsa om hur ett ”jätteproblem” ordnade sig på ett par dagar. Man får direkt tilltro till att alla ens nuvarande problem också kommer att lösa sig.

En annan fördel är att man kan dokumentera sina framgångar på ett överskådligt sätt. Beröm, komplimanger och lyckade projekt kan förevigas där och den dag man känner sig smådeppig får man ny energi genom att se vad man är kapabel att åstadkomma.

Nuförtiden skriver jag inte längre dagbok, nu är det bloggen som gäller. Men i mitt nattduksbord finns fortfarande ett block där jag antecknar allt jag vill ha här i livet och också vad jag själv kan göra för att få det. Det gäller att vara aktiv!

Att vara lycklig är ett val man själv gör, inte något som ”händer en” om man har tur. Det förflutna har ingen betydelse och är ingen ursäkt, idag är en ny dag. Om du känner dig lycklig just nu, då ÄR du en lycklig människa.

• Förändra det du kan, lär dig tycka om resten och ignorera det du inte kan lära dig att tycka om.
• Jämför dig inte med andra. Du är ett perfekt exemplar av ditt unika jag. Finslipa din personlighet istället för att vara en dålig kopia av någon annan.
• Fokusera på det du vill ha mer av. Göd inte obehagliga saker med din energi.
• Lev – i motsats till existera. Prova allt du vill prova. Man ångrar mest det man inte gjorde.
• Var flexibel. Motstånd skapar smärta. Flyt med eller flyt runt.

Alltså jag bara älskar när Dr Phil säger det där. Och så svarar alltid hans gäster: ”Yes, of course I want to be happy, but… bla bla bla bla bla bla…” Vaddå att budskapet har landat i dålig jord!

Har inte ni också märkt hur mycket energi det går åt till att övertyga andra människor om sin åsikt? Och till vilken nytta egentligen? Sällan det gäller liv och död. (Jag kom att tänka på det här när jag skrev förra inlägget.)

För några år sedan var jag aktiv på olika nätforum och debatterade friskt om allt möjligt. Till slut började det kännas mer jobbigt än roligt så jag lade av. Och vilken lättnad det var. Folk tror fortfarande vad de vill tro – men jag bryr mig inte. Klarar av att läsa vilket dravel som helst nuförtiden utan att känna behov att säga emot. Säger bara min åsikt en gång om det gäller något intressant och sen får det vara.

Ni som fortfarande låter er provoceras av allt, tänk på vad det kostar er. Gå inte på, gå runt. :-)

Det nya året till ära myntar jag uttrycket ”ego chic”. Alltså inte eko (som också är fint) utan EGO. Som i jag, jag, jag – bäst, bäst, bäst. :-) Skrämmande mycket anti-jante… men inte så arrogant hänsynslöst mot omgivningen som man tror. Låt mig förklara.

Om du tittar dig omkring i din bekantskapskrets – vilken person beundrar du mest? Tänk efter ordentligt nu. Jag kan slå vad om att det är någon som inte är en dörrmatta. Det kan tom. vara någon du tycker uppoffrar sig för andra – men det du beundrar hos den personen är paradoxalt nog ändå hennes styrka, hennes ”drive”.

Hur kan vi vara så avtrubbade?

Varenda människa påverkar sin omgivning antingen hon vill det eller ej. Precis som allt annat i naturen är vi en pusselbit som bidrar något till det stora hela.

En pusselbit på fel plats gör ingen nytta, och hur mycket man än försöker tvinga den att passa in kommer pusslet aldrig att lyckas. Ändå är det oroväckande många människor som lever precis så här, i tyst missnöje och till ingen större glädje för omgivningen.

Mångas förklaring är att de helt enkelt inte känner sig speciellt märkvärdiga och inte riktigt vet vad annat de skulle göra än leva precis som de gör. Sanningen är att det är svårt att se det speciella i sig själv och ännu svårare att veta vad man ska göra av det. Talanger som inte utvecklas till färdigheter riskerar lätt att bli förbisedda.

Win-win är ett naturligt tillstånd – inte lose-lose

Men här kommer de goda nyheterna. Varenda person har en unik kombination av förutsättningar, talanger, färdigheter och personlighetsdrag. För att utnyttja dessa är vi dessutom födda med en hedonistisk läggning, vi dras automatiskt till sådant som känns vällustigt för oss. För ju mer vi använder vår naturliga begåvning desto större nytta utgör vår existens för andra människor. Win – win, alltså. Det är naturens avsikt att vi ska leva i enlighet med oss själva.

Varje gång en person förtränger sina naturliga behov och ägnar sig åt arbete som inte ger utlopp för hennes medfödda talang kan man tala om att mänskligheten blir berövad mellanskillnaden av personens verkliga och potentiella nytta. Samtidigt upptar hon en post som skulle göra någon annan lycklig.

Varför är vi så rädda för att vara vårt bästa jag?

Vårt samhälle utgörs av skrämmande många ”jobbzombier” – personer som genomlider större delen av dygnet med hoppressade tänder i väntan på semester då de belönar sig med sprit, shopping eller mat. Istället för att njuta varje dag tror vi att arbete måste vara tungt, tråkigt och otrevligt. Att man inte kan få betalt för något man gör utan ansträngning. Denna inställning har ställt till med större skada för samhället än allt annat sammanlagt.

Ett ännu större problem är att så många inte vågar vara originella, tjäna pengar på icke-traditionella sätt och kräva mer av livet än andra. Vi tycks tro att det är fult att må bra om andra inte gör det. Man ska inte må för bra, helt enkelt, då är något fel. Precis som om vi skulle må bra på andras bekostnad.

Denna tankegång är mycket farlig av två anledningar:

1. De som fortfarande inte lyckats hitta sig själva behöver inspiration och bra förebilder – inte fler personer som bekräftar att det är en utopi

2. Om ingen använder sina talanger och blir framgångsrik – vem ska då driva samhället vidare? En skock självömkliga varelser med offermentalitet? Good luck!

Det största hindret för ett fullvärdigt liv är alltså rädsla. Rädsla för att sticka ut, misslyckas och bli utskrattad, eller lyckas och falla offer för andras avundsjuka. Det sistnämnda är faktiskt den vanligaste och mest tabubelagda rädslan av dem alla. Många som gett upp hoppet om ett bättre liv ägnar nämligen sin energi åt att slå ner de som lyckats – utan att fatta att de själva tar skada ifall även dessa personer blir paralyserade av skräck.

Försynthet är inte en dygd – den är ett brott mot mänskligheten

Nästa gång du känner ovilja att briljera och vara mer framgångsrik än andra, kom ihåg: genom att hålla inne med dina behov och talanger berövar du mänskligheten något viktigt. Att andra inte hunnit lika långt som du är inte en ursäkt för dig att sakta efter.

Det finns en anledning till att du är här. Vilken? Det där du gör som får dig att glömma bort tiden och bara känna dig harmonisk, glad och tillfredsställd. Sluta aldrig med det. Genom att må dåligt och inte ta ansvar för dig själv lastar du nämligen över ansvaret på andra. Vi har inte tid med dig, vår uppgift är att ta hand om oss själva så att inte DU behöver göra det. Fair enough?

Att strypa sitt potential är direkt onaturligt. Kan du föreställa dig om en gran i skogen plötsligt bestämmer sig för att bli deprimerad och känna att den inte är så speciell? Att den ändå aldrig blir en fin tall – och nu tänker den minsann inte vara med längre.

De växter som växte under just den granen får inget solskydd, de djur som livnärde sig på dess kottar får mindre mat, de fåglar som kunde bygga bo i den kan inte göra det. Vilken sjuk, onaturlig och rent ut sagt absurd idé. På samma sätt är det precis lika fel för oss människor att ifrågasätta vårt naturliga tillstånd och vår identitet.

Vad är lösningen?

Se det som din plikt att vara ditt bästa jag. Trivs du med något, stå för det! Vi behöver ledare, inte dörrmattor. Alla är aldrig lika bra på samma sak. Alla kan inte ha lika mycket av samma sak. Alla kan aldrig vara samma sak. Vi är olika. Sluta avundas andra och koncentrera dig på vad du själv verkligen vill. Känner du dig underlägsen är du helt enkelt på fel plats. Och det är ingen annans fel och ansvar än ditt eget.

Tänk fler tankar som börjar med ”jag vill”, ”jag behöver” och ”jag ska”. Njut av tillvaron! Varje gång du lyckas bekräftar du för andra att det är möjligt. Varje gång du får en glädjeboost sänder du samtigt ut en till oss andra. Vi behöver dig. Lycklig och självsäker.

Vad kännetecknar en ”ego chic” person då? Läs nästa inlägg så får du veta. :-)

Ego chic -livsstilen är ingen ny uppfinning, ingen trend och ingen mirakelkur för vårt psyke. Begreppet återspeglar bara det som redan finns inom oss alla. 100% tillsatsfritt.

Att vara ego chic innebär inte sådan självfixering att man struntar i omgivningen. Tvärtom, man förmår endast visa äkta kärlek och respekt för andra när man är tillfreds med sig själv. En människa som mår bra är den som har störst potential att hjälpa andra. Därför att en bild säger mer än tusen ord.

En ego chic -person…

• tar ansvar för sitt eget välbefinnande och har därför energi, inspiration och resurser att sprida glädje omkring sig
• ser det positiva som ett normalt tillstånd och det negativa som en tillfällig kontrast
• är sin egen bästa vän – känner till både sina styrkor och svagheter, och använder båda till sin fördel
• har minst ett område där hon ser sig som expert, även om det finns andra som är duktigare
• förstår att pengar och framgång finns i obegränsad mängd och räcker till åt alla som vill ha
• älskar sin spegelbild, sin personlighet och sitt liv, helt skamlöst
• förstår skillnaden på ”att gå över lik” och ”att låta andra ta ansvar för sina känslor”
• tar ingen kritik personligt, varken positiv eller negativ, i vetskap om att andras åsikter bottnar i deras eget ego
• försöker inte höja sitt självförtroendet genom att trycka ner andra utan föregår istället med gott exempel
• har åsikter och vågar stå för dem i vetskap om att de betyder precis lika mycket och lika lite som någon annans
• kringgår allt negativt av självbevarelsedrift – det finns absolut inget ädelt eller vackert i lidande
• bejakar sina talanger och finslipar färdigheter förknippade med dem
• förstår att den största gåvan man kan ge andra är inspiration och kunskap – att göra hela jobbet för någon berövar personen glädjen av att känna stolthet över sin egen kompetens
• accepterar sin unika, fulländade personlighet utan förbehåll
• lever i nuet, minns endast det goda och förväntar sig bara det bästa